Draghumor på hög nivå

Stämningen är hög och exalterad och jag är övertygad om att Priscilla Queen Of The Desert blir en av höstens stora framgångar.

Priscilla Queen Of The Desert
Göta Lejon. Stockholm
Regi: Simon Phillips
Svensk översättning: Calle Norlén
Medverkande: Björn Kjellman, Patrik Martinsson, Mikael Tornving, Pernilla Wahlgren m.fl

Göta Lejon hade den 21 september premiär på musikalen Priscilla Queen Of The Desert, baserad på den Oscarsbelönade filmen med samma namn. Handlingen följer filmen väl och handlar om två dragqueens och en transexuell dito som lämnar civilisationen i Sydney för att resa till Alice Springs för att uppträda med sin spektakulära show på ett casino På väg genom den australiska ödemarken råkar trion ut för diverse äventyr, inte alltid angenäma, men trions vänskap fördjupas under resans gång genom de vedermödor medlemmarna får utstå.

Musikalen har tidigare gått upp på flera platser världen över, bland annat New York, Sydney och London. Det som man direkt slås av, om man sett filmförlagan, är att ABBA-låtarna, som i filmen spelade rätt stor roll, inte är med på grund av upphovsrättsliga skäl. De har istället ersatts av andra. Låtarna, som exempelvis de odödliga men också sönderspelade True colors, It’s raining men, Don’t leave me this way samt I will survive har blivit översatta till svenska av den rutinerade Calle Norlén, som lyckats med bedriften att överföra känslan i originalen till svenska och även skänka dem en ny mening så att de upplevs som nya och fräscha. Dialogen, i översättning av samme Norlén, är mycket humoristisk och det märks i ordvalet att det är en gay man som ligger bakom översättningen. Dialogen har ett rappt tugg och är riktigt rolig, men om man inte är invigd och förstår orden och jargongen finns en risk att man inte hänger med.

Scenografin, ljus, scenkläder och smink är av högsta internationella klass. Det är givetvis både färgglatt, glammigt och glittrigt, konstigt hade det väl varit annars.

Huvudpersonen Bernadette, en bitter transsexuell som mer eller mindre gett upp hoppet om att hitta den rätte, spelas av makalösa Björn Kjellman som sedan tidigare är van vid kvinnoroller både på scen och film. Här lyckas han, med sin känslighet, sitt djup och sin underfundiga humor, ge Bernadette en själ. Det märks att Kjellman är en karaktärsskådespelare av rang och även om han inte har de allra glittrigaste kläderna på scen så är han ändå den som lyser starkast. Patrik Martinsson spelar Tick, som är den som övertalar vännerna att ge sig ut på resan. Även han är mycket bra i sin roll som en ängslig dragshow-artist som oroar sig för hur sonen, från ett tidigare liv, ska hantera sanningen den dag det går upp för honom vilken far han har. Den tredje vännen, Adam, är ynglingen i sällskapet, spelas av Erik Höiby. Denna spelar tyvärr över en aning i rollen som bitchig och naiv fjolla. Hans ständiga yviga gester och manér blir för min del för mycket av det ”goda”, vilket är synd på rollkaraktären.

En stor skillnad mot filmen är de tre ”divor” som kommer in på scenen då och då och som enbart sjunger och inte har några taldialoger. Jag tycker personligen inte att dessa tillför showen någonting och för att uttrycka sig krasst hade showen klarat sig utan dem. Meriterade Pernilla Wahlgren försöker och försöker men det blir tyvärr platt fall. De höga toner som hon försöker uppnå blir enerverande och känns som något som hämtats från en schlagerfestival på 1980-talet.

En annan fin rolltolkning är den Mikael Tornving gör av bilmekanikern Bob, som trion får stifta bekantskap med när turnébussen går sönder. Tornvings manliga roll ger en fin balans till den i övrigt fjolliga ensemblen.

Jag vill även lyfta fram birollsinnehavarna Jenny Asterius Persson i rollgestaltningen som truckarflatan Shirley, som letar efter ”action” på en bar i ödemarken som hon styr med järnhand. Hon gestaltar sin roll på ett fantastiskt sätt med hjälp av få enkla medel som mimik, kroppsrörelser och röstläge. En annan biroll som jag vill lyfta fram är den Caroline Sehm gör av Bobs pingisbollsfrälsta fästmö Cynthia. Caroline är en utmärkt komedienn som jag gärna vill se mer av i framtiden.

Musikalen avslutas med en grand finale i ett exploderande crescendo av musik, färger och glädje som med en gång rycker med sig publiken i den fullsatta salongen. Stämningen är hög och exalterad och jag är övertygad om att musikalen blir en av höstens stora framgångar.