Tio frågor till Sven-Erik Alhem

Tio frågor kring kvinnomisshandel och stalking från författare Petra Kjellner till före detta riksåklagare och samhällsdebattör Sven-Erik Alhem.

1. Kvinnomisshandel är något som beräknas drabba 300.000 kvinnor per år i Sverige. Hur ser du på det ur ett samhällspolitiskt perspektiv? Respektive ur ett rättssäkerhetsperspektiv för kvinnliga medborgare i vårt land?

Först vill jag säga att allt våld i nära relationer är allvarligt, dvs inte bara sådant som drabbar kvinnor. Men våldet mot kvinnor har onekligen lett till många synnerligen allvarliga fall där kvinnor har mördats av män de haft en relation med. Varje relation måste naturligtvis kunna avslutas utan att hot eller våld aktualiseras när endera parten i en parrelation så önskar. Ingen "äganderätt" över en människa föreligger naturligtvis. - I en del handläggningsfall har det också enligt min personliga uppfattning kunnat riktas kritik mot bristande riskbedömning från domstols eller åklagares sida när det gäller beslut om straffprocessuella tvångsmedel.

2. Anser du att påföljderna är tillräckligt skärpta för de gärningsmän som misshandlar och hotar de kvinnor de lever/levt med? Och, hur skulle du kunna tänka dig en förbättring och förstärkning av lagstiftningen och påföljdssystemet?

Viktigast är att brotten anmäls och beivras. Och att kvinnan som är utsatt för brott skyddas i alla akuta lägen. Professionella riskbedömningar måste alltid göras i varje enskilt fall. Kontaktförbud måste kunna meddelas mer generöst i de fall inte anhållande/häktning aktualiseras och nödvändiggörs.

3. Tycker du att de skadestånd, som idag döms ut till kvinnor som misshandlats av de män de levt med, är tillräckligt höga för att kompensera de ofta långtgående skadeverkningar, inkomstbortfall och bristande kvalitativt liv kvinnan tvingas leva med efter att hon befriat sig från den dömde gärningsmannen?

De flesta som utsätts för brott anser generellt att skadeståndsbeloppen i Sverige är för låga. Men fysiska och psykosociala men kan egentligen inte ersättas med pengar. Men visst finns det skäl att höja ersättningsbeloppen rent allmänt. För anhöriga till våldsdödade kan inga pengar i världen medföra en adekvat kompensation för bland annat det lidande dödsfallet medför.

4. Ser du det som rimligt att kvinnomisshandlare och stalkers får genomgå en utredning för att etablera om de har en psykisk störning, för att på det sättet kunna arbeta för att stävja upprepning?

Förutsätter att så sker inom ramen för nuvarande system om anledning förekommer att närmare utreda den psykiska statusen. Vågar inte uttala mig som icke sakkunnig närmare än så.

5. När anser du att en utsatt kvinna har rätt till överfallslarm, respektive beviljat kontaktförbud? Och hur länge skall hon få möjlighet att ha dessa skyddsåtgärder?

Här tycker jag generellt att större generositet mot anmälaren skulle råda. Inte minst därför att den som kontaktförbudet avses riktas emot oftast inte får några nackdelar förenade med det.

6. Har du något förslag till hur vi från samhällets sida skulle kunna förstärka misshandlade kvinnors rättsskydd?

Alla brottsoffer bör ges bästa möjliga skydd. Bland det viktigaste är att utredning kommer till stånd skyndsamt, att målsägandbiträde förordnas samt att målsäganden ges fortlöpande information under hela ärendehandläggningen. Och så mycket viktigt: att kontinuerlig och professionell riskanalys görs i varje ärende.

7. Om du hade en väninna, eller en syster som drabbades av en misshandlande partner – hur skulle du vilja agera då?

Alltför personlig fråga för att besvaras. Svaret bör reflekteras av svaret under p 6.

8. Har du själv någon gång blivit hotad eller slagen av någon man, närstående, bekant eller främmande?

Frågan utgår som personlig.

9. Anser du att vi genom vårt gemensamma rättssamhälle gör tillräckligt och satsar tillräckliga resurser för att genomdriva nollacceptans för att få slut på kvinnomisshandel?

Mycket positivt har genomförts men mycket återstår. Bättre och snabbare förundersökningar till exempel.

10. Sverige anses som något av ett föregångsland för kvinnlig frigörelse och jämlikhet mellan könen. Men om vi ser till att 300.000 kvinnor hotas, stalkas och misshandlas varje år – är detta en rättvisande bild av verkligheten? Och vad beror, det pågående föraktet för kvinnors rätt och rättssäkerhet, och förtrycket av kvinnor på, i ett djupare samhällsfilosofiskt, historiskt och framtidsperspektiv?

Frågan alldeles för vidlyftig för att besvaras kort.