Foto: flickr/William Warby (BY CC 2.0) 

Jag eldar under min vrede

Så kommer den smygande: den stora skrivkrampen. När orden finns i huvudet men inte vill, eller kan, ta sig ut. En förlamande känsla. Och den beror knappast på att jag inte hittar något att skriva om. Nej, tvärtom finns det för mycket.

”Måste du bli så arg över så mycket, älskling?” frågade min pojkvän häromdagen och självfallet blev jag arg på honom. Men det gick över väldigt fort, jag vet ju att han frågar av omtanke. Inte som manliga motdebattörer som säger ”Men oj vad arg du är!” bara jag uttrycker en åsikt. Men måste jag bli så arg över allt då? Tja... jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna låta bli.

Vad ska jag annars känna när jag vet att patriarkatet säkerligen inte kommer krossas under min egen levnadstid? När jag vet hur förminskande och handikappande detta jädra patriarkat är, för både kvinnor och män, då känns det så himla tungt att tänka att det kommer ta väldigt lång tid att krossa det. När jag tänker på kvinnor som får frågan ”hur var du klädd?” i våldtäktsrättegångar, vad ska jag känna om inte ilska? När jag tänker på att kvinnor som våldtas i relationer och sedan inte blir trodda, vad är det meningen att jag ska känna?

Och det finns så mycket, så mycket att känna ilska över: ett femte jobbskatteavdrag samtidigt som barn med särskilda behov inte får det stöd de behöver i skolan, att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna och att klyftorna bara ökar i Sverige.

Vad annat än ilska kan jag känna över att Arbetsförmedlingen nuförtiden är en övervakningsmyndighet som är till att bevaka oss arbetslösa, istället för att ge oss hjälp och stöd? Vad annat än ilska är det meningen ska fylla min kropp vid tanken på Fas 3 och utförsäkringar? Ska jag vara glad när det pratas om bidrag till de allra rikaste, när det diskuteras läxhjälps-RUT samtidigt som skolorna blir allt sämre i Sverige?

Och jag kan fortsätta, länge. Det skulle bli en gedigen lista. För sanningen är att jag ÄR arg över väldigt mycket. Och sanningen är att ibland ÄR det för mycket, ibland bryter jag ihop i en liten hög av tårar och snor och uppgivenhet. För det är liksom...överväldigande. Och jag känner mig så maktlös. Men det jag har, det är ändå den där ilskan. För vad vore alternativet? Att jag inte bryr mig, att jag är totalt likgiltig? Eller att jag bara ger upp?

Nej, jag kan inte se mig så. Jag vill inte se mig så. Det blir för mycket ibland, men jag tror att jag hellre vill att det blir för mycket än för lite. Kanske blir jag tokig, galen, sinnessjuk på kuppen, men då vore det ändå värt det för jag undgick likgiltigheten. Och jag tänker på några rader, skrivna av journalisten Ingrid Sjöstrand. Några rader text som följt med mig sedan jag var tonåring och som alltid gett mig tröst och styrka:

”Elda under din vrede med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.”

Och jag fortsätter elda under min vrede. Jag fortsätter bry mig. Jag fortsätter engagera mig, och jag fortsätter brinna.

Av Anny Berglin 18 sep 2013 10:38