En röst i kyrkovalet är en röst mot pluralism

En röst i kyrkovalet är att legitimera kyrkans särställning i samhället. Det är problematiskt för alla som verkligen bryr sig om mångkultur i samhället att legitimera en sån pass privilegierad institution.

Den Svenska Kyrkan har trots den formella separationen från staten en särställning i samhället. En särställning som den mångt och mycket lyckats få genom sitt forna monopol på de verksamheter den bedrivit i statlig regi.

En röst i kyrkovalet är att legitimera kyrkans särställning i samhället. Det är problematiskt för alla som verkligen bryr sig om mångkultur i samhället att legitimera en sån pass privilegierad institution.

Kyrkan borde i den bästa av världar leva på samma villkor som att buddhistiska, muslimska, hinduistiska och humanistiska samfund. Leva på samma villkor som vilken organisation som helst egentligen; icke-konfessionell som konfessionell.

Svenska Kyrkan är en koloss i samhället och det är svårt att ta miste på, den har fortsatt rinna över det samhälleliga glaskanten även efter år tvåtusen. Att tala om en 'modern kyrka' med den sinnebilden färsk i huvudet ter sig då vara en ren och skär oxymoron; en självmotsägelse.

En modern kyrka skulle avsäga sig sina särrättigheter och sin monopolliknande status när det kommer till frågor om tro, livet och den verksamhet man bedriver. Vara pluralistisk på riktigt istället för att pluralismen endast får drivas i dess egen regi.

Om svenska kyrkan var ett företag så skulle man kunna se bortom den andliga aura som de lyckas leva vidare på. Ett företag med Svenska Kyrkans särställning i samhället skulle kritiseras hårt.

I sin monopolliknande situation bedriver man politisk verksamhet. Kyrkovalet är väl den mest uppenbara manifestationen av detta men Kyrkans fortsatta relationer till staten innebär att man lyfter mer organisationsbidrag än alla samtliga registrerade trossamfund tillsammans. Den är en politisk maktfaktor.

Har du någonsin röstat i ett annat trossamfunds val?

Givetvis inte. Det finns en anledning till det. Diskrimineringen Svenska Kyrkan står för är inte uppenbar, men när man väl kollar vilka befogenheter just Svenska Kyrkan har jämfört med andra organisationer så syns den.

En decentralisering av Svenska Kyrkan är fortfarande välbehövlig tretton år efter det officiella skilsmässan från Staten. Delning av verksamheter skulle vara nödvändigt för att låta andra aktörer, konfessionella som icke-konfessionella, vara med och konkurrera på lika villkor.

Organisationen lever i mångt och mycket fortfarande på gamla statssubventionerade meriter. Det är en organisationen som tar för mycket plats och lever på att andra organisationer inte får samma chanser som den i samhället.

En fet självbelåten koloss som kan skryta med att man tillhandahåller ceremonitjänster, välgörenhetsverksamhet och begravningsverksamhet.

Det man godtyckligt lämnar ute ur ekvationen är att det är just för att Svenska Kyrkan äter större delen av bidragskakan andra organisationer ofta är svältfödda.

När man lever så privilegierat så måste det vara lätt att se ödmjuk ut medan kritiker, i bästa fall, anses förstöra den allestädes närvarande goda stämningen.

Att vissa är födda mer jämlika än andra i Guds ögon går inte att ta miste på.