Foto: Privat 

Det som inte får synas

Maria är 32 år, journalist och bor i Göteborg. Idag har hon sitt hår kammat i sidbena, mjuka lockar på sidan av huvudet, diskret makeup och de korta naglarna lackade i gult. Hennes kläder är svarta, enkla basplagg som inte drar uppmärksamheten till sig - de skulle inte tolkas som vare sig särskilt maskulina eller feminina av en betraktare som skiljer på sådant. Ändå är det ungefär så här långt Maria vågar gå i att "klä sig kvinnligt" - just nu. Att ta det längre kan vara att utmana ödet, som samhället ännu ser ut. Ett samhälle där transpersoner än så länge är en ganska osynlig grupp som människor i allmänhet sällan eller aldrig kommer i kontakt med.

Maria försöker inte lura någon. Ändå vet hon att en mer feminint kodad klädsel, i kombination med aningen av skäggstubb som fortfarande syns på hennes haka och som hon ser fram emot att bli av med, skulle kunna uppfattas som en provokation av en del människor. "Jag är rädd", förklarar hon. "Jag måste alltid tänka på hur jag klär mig innan jag går ut. Det finns platser som är mindre säkra, som Avenyn på kvällen till exempel. Jag försöker att klä mig androgynt och inte sticka ut för mycket."

Men hemma i garderoben hänger snygga kjolar och andra plagg med prislapparna kvar, i väntan på att en dag få bäras ute. Maria är modeintresserad och sysslar för tillfället bland annat med just mode i sitt jobb som journalist. Ändå känner hon att priset att betala för att klä sig i traditionellt kvinnliga plagg som kjol och klänning, fortfarande är för högt. Riskerna är för stora. Att transpersoner ofta råkar ut för oprovocerade trakasserier och våld är ett faktum hon är väl medveten om. "Det finns en hotbild mot transpersoner", berättar hon. "Jag blir utstirrad bara genom att se ut som jag gör nu." Hon längtar till dagen då hon kan få gå ut genom dörren i de nya kläderna, men det kommer att dröja länge än.

Maria växte upp som pojke med allt vad det innebär, som till exempel den där typiska skräcken för tjejer och "tjejbaciller" som många små pojkar uttrycker. "Femmefobisk", säger Maria. "Jag ville inte vara vän med tjejer." Samtidigt fanns de ambivalenta känslorna kring könsdidentiten där mycket tidigt, tankar som var svårhanterliga för ett barn som blivit uppfostrad med den förenklade idén om att pojkar har snopp, och har man snopp kan man inte ha klänning. Maria provade sin mammas kläder framför spegeln när ingen annan var hemma, använde hennes läppstift. Hon visste att det var "fel" och att pojkar inte skulle göra sådant. Och hon var en pojke - väl? Skammen var stark.

Maria skulle komma att ägna en stor del av sin uppväxt och tidiga vuxenålder åt att hitta ursäkter för sina känslor, samtidigt som hon försökte trycka undan dem så gott det gick. "Jag brukade intala mig själv att allting bara handlade om att... ja, att tjejkläder är mycket roligare än killkläder! Och att det då var ett rent modeintresse från min sida, det betydde inte att jag ville vara tjej på något sätt." Hon ler lite. "Jag var väldigt bra på att komma på ursäkter, och jag drog mig till subkulturer där det var accepterat för killar att till exempel sminka sig. Där det gick att få använda sig av mer kvinnliga uttryck, fast fortfarande inom ramarna för maskuliniteten."

Men även om Maria kunde få ett visst utlopp för sin längtan, räckte det inte till för att hon skulle känna sig hel. Det fanns fortfarande en mängd gränser att hålla sig innanför, och hon var fortfarande bara "en kille i smink" - ingen såg henne som något annat. Hon fortsatte desperat att försöka fly ifrån insikten som hotfullt närmade sig, men så en dag kom kraschen. Det var vintern 2010. Maria drabbades av en psykisk kris och hamnade i en djup depression. Hon klarade inte av att färdigställa c-uppsatsen hon just då arbetade på. Det skulle komma att bli en lång och svår väg tillbaka, och det var i den processen Maria slutligen erkände för sig själv vad som fattades henne, vad som hade legat och värkt under alla känslor av splittring och utanförskap under åren; Maria var en inte en man, hon var en kvinna.

"Först efter ett år kunde jag gå med på att... okej, det är nån transgrej på gång här faktiskt", skrattar Maria. "Och sen, till slut, transsexuell. Det tog lång tid." Hon började söka information på nätet, och hittade plötsligt en ny värld i form av andra transpersoner som fanns därute och gjorde sig själva synliga, visade att det gick, att det var möjligt. Hon beskriver det som en enorm lättnad att upptäcka att hon inte alls var ensam om det hon gick igenom. "De här personerna var transpersoner precis som jag", säger hon, "och de var snygga, smarta, coola! De stod upp för sig själva och hade åsikter. Det betydde så mycket för mig."

Idag är Maria själv en av dem. Genom twittrande och blogginlägg jobbar hon för att sprida kunskap och medvetenhet i frågor som berör transsexualitet, både i den politiska och den sociala sfären. Hon blir lite generad när jag kallar henne "debattör", men håller med om att det är det hon är. "Jag vill göra något positivt genom att göra mig själv synlig", förklarar hon. "Jag tror att det är något av det viktigaste man kan göra för transpersoners rättigheter, att skapa ett utrymme för oss där vi får finnas på samma villkor som alla andra."

Samtidigt som Maria kämpar för att åstadkomma förändringar i samhället, genomgår hon i det privata sin egen könskorrigeringsprocess, som i inledningsfasen där hon befinner sig handlar om utredning. Det är möten, planering och utvärdering över en lång tid som krävs. Maria säger att hon förstår den utdragna proceduren och varför det för många är nödvändigt att tänka över sitt beslut så noggrant. Samtidigt är det frustrerande för henne, som vet vem hon är och vad hon vill, att behöva vänta.

En av de största frågorna Maria driver, om att det behövs ökad kunskap i samhället för att transpersoner ska kunna få ett bra bemötande, blir komiskt uppenbar när hon berättar att vid sin första kontakt med vården för att få komma till utredning, var det hon själv som fick berätta för vårdpersonalen vad de skulle göra och var de skulle vända sig. "De hade ingen koll", skrattar hon. "Men de var i alla fall snälla!" Hon berättar att hon var "skitnervös" inför sitt första möte i utredningen, och att hon blev tacksam och glad över att få träffa en socialarbetare som verkade ha en öppen attityd och kunskap på området.

Som transperson är det svårt överhuvudtaget att veta vilket bemötande man kan vänta sig av andra människor, eftersom nivån av kunskap och tolerans tycks variera mycket. På frågan om "transfobi" och vad den egentligen handlar om - hat eller rädsla - svarar Maria att hon inte riktigt vet. "Men jag tror att många människor blir illa till mods när det kommer någon som bryter mot deras föreställningar om kön och hur män och kvinnor ska vara. Det tvingar dem att tänka efter och ifrågasätta sin världsbild. Och det är väl jobbigt för dem. Människor är bekväma och vill gärna att saker ska vara som de är... eller snarare, hur vi tror att de är."

I populärkultur och media utmålas transpersoner ofta på ett negativt sätt, och det tror Maria påverkar människors attityder i hög grad. En återkommande stereotyp är transkvinnor som "luras"; en heterosexuell man attraheras av en transkvinna för att sedan upptäcka att hon har - eller har haft - en penis. Tittaren förväntas skratta och bli äcklade tillsammans med mannen, som oavsiktligt har... ja, vad då egentligen? "Han har råkat bli bög", säger Maria med ironiskt tonfall. "Nej, men det är ju den konstiga idén om sexualitet som finns idag, att om en person råkar peta på en person av samma kön så är de plötsligt homosexuella. Och om en man råkar tända på en transkvinna som ser ut som en kvinna och som han betraktar som en kvinna - när det visar sig att hon är trans, så är han ändå bög! Och man ska både sympatisera med och skratta åt honom, för att han drabbats av detta hemska."

Den sorgliga verkligheten är förstås att transpersoner som blivit "upptäckta" ofta har drabbats av brutal misshandel från människor som känt sig "lurade". Ändå förväntas vi skratta, liksom åt synen av en man i kvinnokläder, som fortfarande används för att locka skratt i film, teater och på bild. Maria berättar att hon under en period var tvungen att konfronteras med detta när hon varje dag gick ut genom sin ytterdörr och möttes av synen på en affisch för filmen "Cockpit" med Jonas Karlsson i huvudrollen, klädd som kvinna. Det finns inget skämt i bilden utöver detta; bara idén om en man i klänning förväntas framkalla fniss och lust att gå och se filmen. För Maria blev det bara ett jobbigt sätt att börja dagen. "Godmorgon, du är ett skämt! Det var så det kändes", säger hon med en suck. "Det är tråkigt att man så ofta blir påmind om att det är så många ser på en."

Det finns trots allt ljus i mörkret. Maria upplever att saker och ting håller på att förändras, att de människor som kämpar för jämlikhet i allt större utsträckning också har börjat ta sig an transpersoners frågor och rättigheter som en del av sin kamp. Men hon påminner om att man i sin iver att försvara en utsatt grupp ibland bör stanna upp och fundera över om det finns risk för att man själv blir en del av problemet; att ens röst blir så stark att den tystar de utsatta. "Det finns en tendens att tala om transpersoner, med inte med oss", säger hon. "Vi har saker att säga, men vi behöver hjälp att få utrymmet att göra det också. Om du vill stötta oss, bli vår megafon! Om en transperson redan har sagt det du tänker säga, varför inte sprida det istället för att upprepa argumentet själv? Om en transfråga ska diskuteras, varför inte bjuda in en transperson till debatt?"

Maria har hela tiden gestikulerat med mjuka handrörelser när hon talar; rörelser som vanligen brukar betraktas som feminina. På frågan om hon alltid gjort det, förklarar hon att det är först sedan hon påbörjade sin utredning som hon har börjat tillåta sig att släppa på spärrarna och inte hålla tillbaka fysiska uttryck som dessa. "Jag menar inte att de är naturliga i bemärkelsen att det skulle vara något essentiellt kvinnligt, men det känns naturligt och bra för mig. Förut var jag tvungen att tänka mycket mer på sånt och hela tiden begränsa mig själv och mina rörelser. Det är skönt att kunna släppa lite på det."

Ändå finns det mycket som Maria fortfarande måste dölja, förminska och hålla tillbaka, och det kommer att ta lång tid innan hon helt och hållet kan känna sig trygg i att vara den hon är offentligt. Det handlar inte om en osäkerhet hos henne själv, utan om samhällets syn på män och kvinnor som inte anses "äkta". Att det - år 2013, i Sverige - ska vara farligt för vissa människor att helt enkelt gå ut en runda på stan i de kläder de trivs bäst i, känns onekligen ledsamt att tänka på. "Men det kommer att bli bättre", säger Maria. "I framtiden vill jag att transpersoner ska slippa vara osynliga, och jag vill bidra till att det händer. Det är en viktig del av att lösa alla problem, att vi får finnas som en del i samhället bland alla andra människor."

På frågan om hon någonsin själv kommer vilja sluta debattera och dra sig tillbaka för att i lugn och ro leva som en anonym kvinna i mängden, behöver Maria inte fundera länge. "Nej, aldrig. Jag gör det här för att jag måste." Hon skrattar till. "Jag har faktiskt bara börjat!"





Följ Maria på Twitter 

Av Malin Michea 23 aug 2013 13:49