Pet Shop Boys på Electric Tour 2013 (Foto: flickr/Arnaud Gaulupeau BY CC 2.0) 

Tillbaka till rötterna

Pet Shop Boys, som består av sångaren Neil Tennant och keyboardisten Chris Lowe, behöver ingen närmare presentation. Med sitt nya album Electric, producerat av demonproducenten Stuart Price, som tidigare producerat Madonna och andra superartister, visar de att de fortfarande är att räkna med, trots att Neil fyller 60 år nästa år. Neil har själv nyligen uttalat sig om den åldersdiskriminering som han anser att BBC utövar mot gruppen genom att inte spela deras nya låtar. Trots detta ligger albumet på topplistorna i bland annat Sverige, där bandet har en stor skara fans.

Förra, och för övrigt sista plattan på skivbolagsjätten EMI, Elysium, var en besvikelse bland såväl fans som recencenter. När jag recenserade den lyfte jag fram låten ”A Face like that”, som bästa spår och som kontrasterade rejält mot övriga rätt sömniga spår, och vars coola sound nu fortplantat sig på Electric, där varenda låt nästintill låter som denna. Detta tycker jag är positivt, för det är gruppens snabba låtar som gett dem deras stabila fanbas.

PSB spelade i Stockholm i slutet av juni på ett kokande, fullsatt Cirkus och låtarna på nya plattan smälte samman mycket väl med deras imponerande urval av hitsinglar sedan 1984, vilket också tydligt visar plattans flört med PSB:s tidiga och framstående sound.

Plattan brakar igång med ett dån med inledande ”Axis” som också anger tonen på det övriga materialet. Ingen kan som Tennant sy ihop texter som ”Love is a Bourgeois construct”. Här finns mäktiga körer som får mig att tänka på den tidiga plattan Very och är också den låt som gruppen kommer att släppa härnäst. Jag var först aningen tveksam till ”Inside a dream”, men har nu lärt mig att gilla denna låt också, för dess ovanliga vändningar.

Gruppen har redan släppt nämnda ”Axis” som singel och nyligen även mitt personliga favoritspår, ”Vocal”, som killarna också avslutade konserten med när de senast var i Sverige. ”Vocal” är speciell då den stilmässigt successivt byggs upp enligt klassiskt PSB mönster, med pålägg efter pålägg, som är så läckert. Låten knyter samman det klassiska 90-tals raveandet med det moderna och i kombination med Neils röst, som sällan låtit bättre än nu, har man svårt att hålla benen stilla. Ett annat spår jag vill lyfta fram är ”The last to die”, Bruce Springsteen-låten som killarna gör en habil version av. Den kommer inte att bli en klassiker, som deras tidiga covers ”Always on my mind” och ”Go west” blev, men är en av få låtar på plattan som sticker ut ur den i övrigt strömlinjeformade formulan. En annan bra låt är maffiga och suggestiva ”Flourescent”, som är en låt med spännande instrumentering och ton.

Sammantaget håller låtarna hög kvalitet rakt igenom, även om jag har lite svårt för hypade ”Thursday” med rapparen Example, helt enkelt för att jag inte tycker att rap är synonymt med PSB. En annan låt. som tyvärr är lite utfyllnad och som nästan helt saknar dialog, är trista ”Shouting in the evening”. Något annat som jag saknar på Electric är dels ballader, som PSB alltid gör bra, men också att dialogen. Sången, är sparsmakad på en del spår, jämfört med övriga album.

Snacket går om att Stuart Price kommer att samarbeta med PSB även på nästa platta, ett samarbete som de med Electric visar funkar utmärkt och som lovar gott.
 

Av Mikael Björnfot 20 aug 2013 10:27