Foto: Camilla Veide/Arbetsförmedlingen 

Min bekännelse

Hej jag heter Anny och jag är arbetslös.

Det är inte speciellt lätt för mig att säga, för ärligt talat skäms jag. Och tydligen gör jag det med rätta också. Enligt många människor, både i min närhet och såna jag absolut inte känner, politiker till exempel, så är jag lat, kräsen, bortskämd, en snyltare och tämligen värdelös. Enligt vår statsminister tycks det som att jag "valt fritid" istället för att "välja arbete".

Säger ni emot mig, tänker "Men så ser inte folk på arbetslösa!"? Då har ni kanske inte varit arbetslösa senaste åren. Det har verkligen förändrats, eller det vill jag iallafall tro. Nånstans hoppas jag att det var bättre förr. Fast det hjälper ju förstås inte mig, jag är arbetslös just nu och det tycks inte som att någon tycker att jag ska ha det särskilt lätt.

Jag lever på en A-kassa som jag knappt kan leva på. En gång i månaden ska jag berätta för Arbetsförmedlingen vilka jobb jag sökt, så jag inte går här hemma och bara latar mig. Det är förövrigt också den enda kontakt jag har med Arbetsförmedlingen. Varje dag scannar jag av Platsbanken och tja, resten av internet, i jakten på jobb jag kan söka. Det var länge sedan jag slutade vara kräsen med vad jag söker för något.

Varje dag mår jag dåligt över min situation. Det gnager på min självkänsla, det gnager på min ekonomi och det gnager på mitt förhållande. Dessutom gnager det på min kreativitet och inspiration. Nu när jag egentligen har all tid i världen, så skriver jag mindre än någonsin. Jag mår helt enkelt rätt kasst över att vara arbetslös, till skillnad från de som tror att jag njuter av det. Att jag glassar mig i mitt A-kasseöverflöd, spenderar dagarna på stranden, räds den dagen då jag måste jobba. Så är det inte. Det här är trots allt inte en situation jag har valt själv - och det är en situation jag desperat vill slippa.

Ändå får jag allt oftare höra att jag får skylla mig själv. Att jag nog är lat trots allt, att jag är alldeles för kräsen med jobbsökandet, att jag inte försöker tillräckligt. Vad det gör med mig? Jag tappar all energi, all lust, all ork. Helt plötsligt tänker jag "Nej, ingen mening att jag söker det där roliga jobbet, jag är alldeles för värdelös." Det blir något av en självuppfyllande profetia, kan man säga.

Jag tror att de allra flesta som är utan arbete är exakt som jag. En majoritet försöker, anstränger sig och kämpar. Ändå dras vi alla över samma kam, alla stämplas vi som exakt lika de som trots allt finns även om de är få: de som njuter av att leva på A-kassa, som väljer situationen. Det gör mig väldigt arg. Jag är innerligt less på att bli stämplad som en sopa, för jag vet ju att det inte alls är sant.

Jag bidrar till samhället. För tydligen är det i grund och botten det viktigaste man kan göra som människa idag: bidra till samhället. Och nej, jag kanske inte jobbar och betalar lika mycket i skatt som många andra. Men ska det vara det enda som räknas, verkligen..? Jag tycker inte det. Jag är helt övertygad om att alla människor bidrar på något sätt. På sitt sätt. Jag bara önskar att samhället skulle bli lite bättre på att se det.

Av Anny Berglin 19 aug 2013 12:47