Resan dit näsan pekade

Söndag 17 juli.
Jimmy och jag hade hållit på i flera dagar med att städa husvagnen. Vi fraktade dit grejerna allt eftersom.

På söndagseftermiddagen vid pass 15.30 startade vi från Myrtjärn. Vi hade då bestämt oss för att åka till Dalarna, så första etappen åkte vi Sunnemovägen, Filipstad och rastade vid Långban. Det var ett underbart fint rastställe vid sjön med bänkar utställda men det blåste så fruktansvärt att Jimmy fick omedelbart användning för sin Helly Hansen -tröja och jag min träningsoverallsjacka.

Färden fortsattes ganska omgående mot Fredriksberg. Mycket fina tallhedar åkte vi genom. Vid sjusnåret var vi framme vid Skattlöseberg och Luossa-stugan, där diktaren Dan Andersson bott en tid med sina föräldrar.

Det var många turister där trots att det var sent på kvällen. Vi började gå stigen mot stugan men det var så mycket mygg så vi trodde vi skulle gå åt. Jimmy var värst ansatt, trots att han hade Helly Hansen-tröjan på sig. Myggen kröp in i håret, på halsen och in i öronen, de var dessutom jättestora, jag har aldrig sett så stora myggor, det var outhärdligt.

När vi kom fram stod en man och inkasserade inträde på 20 kronor. Det skulle bli underhållning med sång och gitarrspel med visor av Dan Andersson.

Jag tyckte att stugan verkade hemtrevlig, med en stor vitmenad spiskupa samt järnspisen under. Vita breda takbrädor och stora obehandlade golvbrädor, mörka blåmönstrade tapeter med en bård i taket. En stor hög tröskel gick in till den lilla kammaren med en liten bergslagskamin placerad i hörnet. Ja, de fick verkligen samsas om utrymmet på den tiden.

På tillbakavägen kändes det nostalgiskt att gå och drömma sig bakåt i tiden och tänka på att här hade Dan Andersson vandrat många gånger, och jag gnolade på visan "Omkring tiggarn från Luossa" samt insöp stämningen från fordomsdags medan vi gick genom de gammaldags slåtterängarna.

Vi fortsatte färden mot Grangärde (där min fader är uppväxt) och åkte igenom samhället. Jag hade föreställt mig Grangärde större och tyckte det såg dött och ledsamt ut, så vi åkte vidare mot Nyhammar där min far också bott en tid som liten grabb, men det såg inte något bättre ut där heller.

Vi åkte mot sjöarna Malingen och fick se ett hyfsat samhälle med sjön nedanför och där stannade vi för natten. Jimmy kunde inte vara ute alls, på grund av alla myggbett han fått, så jag gick en liten runda ensam. Så smuttade vi på vin och högläste i "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg samt somnade in vid sjöarna Malingen denna första natt på vår "resa dit näsan pekar".


Måndag 18 juli

Vi vaknade vid Malingesjöarna strax efter klockan 9.00, det var solblandat väder. Morronkaffet drack vi i husvagnen och morrontoaletten avklarades nere vid vattnet.

Vi pratade med ett äldre par från Avesta, som var på väg till Mora. De berättade att deras för stora husvagn var 15 år gammal. De köpte den när deras barn var små, då de behövde mycket utrymme.

Färden ställdes nu vidare mot Insjön och det stora shoppingcentrat Clas Ohlson. Massor med husvagnar, bilar och folk. Jimmy gick in där, men jag följde inte med. Jag tyckte det var så grötigt, så jag gick i de andra affärerna, köpte en tygväska, satte mig på en bänk, smaskade på en glass samt studerade folklivet. Sedan tänkte jag gå ett motionspass i omgivningarna, men i detsamma kom Jimmy ut från Clas Ohlson med diverse saker som han inhandlat. Han följde med mig en bit på motionspasset, men så fick han syn på Fabriksfurumöbler dit han styrde sina steg, medan jag fortsatte vägen fram genom en stor fin björkallé.

Efter stoppet vid Insjön fortsatte vi mot Leksand där Jimmy äntligen köpte sig ett par skor. Sen fortsatte vi mot Nusnäs där vi fick se hur det tillverkades dalahästar. Med maskiner skar de ut mallar ur stora trästycken som det sedan satt både kvinnor och män vid bord där det målades det speciella dalahäst-mönstret för hand. Det gick snabbt.

Klockan hade blivit bortåt sex på eftermiddagen så vi åkte till Mora och ställde oss vid en parkeringsplats vid Österdalälven, där vi åt spagetti och köttfärssås. Nu hade vi fått nog av affärer och folk så vi bestämde oss för att fara uppåt landet, mot Särna.

Naturen blev allt storslagnare med höga berg och många sjöar så vi bara njöt av färden och vi åkte tills klockan var närmare 10 på kvällen, då vi såg en liten tjärn som låg nära vägen. Vi kunde bada och tvätta oss i lugn och ro eftersom vi var ensamma där. Jag hämtade vatten från tjärnen och diskade. Så högläste vi i "Utvandrarna" allmedan det slank ner några klunkar vin, samt somnade nästan på direkten.

Tisdag 19 juli

Lite kyligt hade det känts på natten, men vi sov gott. Ensamma fick vi rå oss själva på denna ljuvliga plats. Kaffet dracks vid campingbordet, enda nackdelen var att det kröp myror överallt.

Särna blev vår nästa anhalt där vi tänkte det skulle finnas en bankomat, men när Jimmy gick in på turistbyrån sades att det inte skulle finnas någon bankomat förrän i Funäsdalen.

När vi kom till Tännäs såg vi Sveriges högst belägna kyrka. Jag gick en snabbsväng upp till kyrkan, den var stängd men jag fick beundra den fina utsikten därifrån.

Vi fortsatte färden och tänkte rasta ganska omgående för det var kvävande hett, men det var stört omöjligt att få stopp på ekipaget.

I utkanten av Funäsdalen var det gräs och fin sandstrand vid sjön så det var ett fint tillfälle att äta middag och vila. Sen fortsatte vi in i Funäsdalen med höga skidbackar med liftar. En restaurang "Toppstugan" låg högst uppe på ett berg där linbanekorgar åkte upp och ner.

Vi vandrade upp till ett hembygdsmuseum och besåg gamla byggnader och säterbodar sen flera hundra år tillbaka. På en gräsplan var utställt en talarstol, troligen för utomhusgudstjänst. Där skojade Jimmy till det och agerade präst och höll en predikan för mig som satt på en av åhörarbänkarna.

Vid halvsextiden fortsatte färden mot Röros i Norge. Vår tanke var att vi skulle övernatta på någon fin plats innan vi kom fram till Röros, men det skulle bli andra bullar av.

Vi åkte och åkte men såg bara slybuskar efter vägen. På något ställe tyckte vi att det var något så när accebtabelt att stanna till för övernattning men där var det förbudsskyltar, så vi var piskade att åka ända fram till Röros där vi anlände vid sjutiden på kvällen.

Vi parkerade vid järnvägen, där det fanns gott om plats, och så promenerade vi in till centrum där det fortfarande fanns en del affärer öppna med shoppande turister. Vi strosade på gamla kullerstensgator och själva gågatan där affärerna låg i en mycket brant backe och överst i backen var en kyrka och ett museum med tillhörande gamla arbetarbostäder efter järn och malmbrytningen.

De flesta byggnaderna var av trä, rödmålade och verkade vara från 1800-talet och neråt. Till affärerna var det höga stentrappor att gå uppför, det kändes småtrevligt att gå in och se i de gamla affärsbyggnaderna.

Men vi skulle vidare. Vid järnvägen ville vi inte stanna, så nu styrdes kosan mot väg 26 och sedan en mindre väg som gick mot sjön Femunden och någonstans där efter vägen tänkte vi övernatta.

När vi åkt en stund fick vi se en avtagsväg som skulle kunna gå an att köra in på, men vi upptäckte då att det låg en bom hindrande över vägen. Vi antog att då måste ju vägen vara avstängd, så vi fortsatte mot sjön Femunden. Mäktiga fjäll och tallskog med vitmossa åkte vi genom.

När vi åkt en bra stund sa Jimmy: "jag tror vi har kommit till en återvändsgränd, vägen tar ju slut där borta" vilket den också gjorde. Ett flertal byggnader stod utplacerade på en gräsplan, med några bilar framför och en stor båt låg och skvalpade vid strandkanten så vi antog att det var ett kombinerat fiske och uthyrningsställe. Det kom en man fram till oss och frågade om vi ville köpa fiskekort.

Nej, det var vi inte intresserade av, men Jimmy passade på att fråga honom om den mindre avtagsvägen som vi kört förbi, som det låg en vägbom tvärsöver.

"Det är bara att lyfta på bommen, släppa i 20 kronor i lådan i vägavgift och sedan köra in," sa den tjänstvillige mannen.

Glada i hågen vände vi om och körde fram till vägen med bommen samt släppte i vägavgiften i lådan och skrev våra namn och adresser på ett som låg där papper. Så började vår mardrömsresa som skulle vara till långt efter midnatt.

Vi märkte först att vägen började bli förrädisk guppig och smal. En stor gräsvall mitt i vägen var det också som ideligen slog emot staget till husvagnen.

Jimmy mumlade något om "att jag behöver nog höja upp staget lite" men vi bara fortsatte och nu började stora fjäll torna upp sig på bägge sidor och mer och mer mörkt och vildskogsaktigt blev det också omkring oss. "Vad händer om det händer någonting?" frågade vi oss gång på gång.

Det kändes skrämmande och overkligt, det var som om vi plötsligt hamnat i en annan verklighet. Inte gick det att mötas på denna koväg heller, om någon till äventyrs skulle komma enot oss och till råga på allt steg vägen bara brant uppför hela tiden. Inte fanns det en chans att vända heller så vi hade inget annat val än att fortsätta, det fick bära eller brista.

Jimmy sa att det var nog bara vi som var så dumma att åka in där med bil och husvagn utan att rekognosera vägen först, och jag instämde helt och fullt men det hjälpte ju inte oss nu, skadan var redan skedd.

Han stannade och gick i alla fall ut och höjde upp staget så det blev lite bättre. Han fick hela tiden försöka parera och köra bredvid den stora gräsvallen som låg längs efter mitten på vägen.

Overkligheten förstärktes ytterligare när plötsligt två män med stora slokhattar dök fram bakom ett buskage, de skrattade mot oss och nickade.

Efter någon timme som kändes som en evighet, var vi äntligen uppe på bergskrönet och vi var nu så högt uppe i atmosfären att molnen som omvälvde oss från alla håll, tyckte vi att det kändes som vi kunde gå på.

Men en så storslagen natur som vi nu fick beskåda, det kunde vi inte ha trott, när vi körde in på kovägen. På själva fjället växte det vinpinade tallar och björkar med vitmossa emellan och i fjärran skymtade mäktiga snötäckta fjäll, det var som att befinna sig i ett månlandskap. Det var nu nästan mitt i natten och månen sken med ett egendomligt ljus som verkade bäde spännande och skrämmande.

Jag ville stanna där för natten, men Jimmy verkade på ett konstigt sätt rädd och nervös, han ville fortsätta köra för att komma nerför berget fortast möjligt.

Det stod ett lågt hus en liten bit från vägen. Jag pekade ditåt och sa att vi kunde ställa upp husvagnen där för natten och vi var nu så trötta bägge två så det skulle kännas skönt att vila efter strapatserna, men Jimmy menade att det kunde aldrig stå väl till med det där huset.

"Vad menar du, tror du att det är ett spökhus?" sa jag skämtsamt "ska vi gå fram och se efter?" men Jimmy tog inte min anmärkning från den skämtsamma sidan, det såg jag tydligt.

Jag tittade noggrant på huset och nu kände även jag mig något osäker på om det var ett verkligt hus eller inte, det vekade onekligen konstigt att bygga ett hus i denna vildmark och vad var det för några skrattande män i bredbrättade hattar vi mött tidigare i backen?

Vi gjorde slag i saken och körde vidare, vägen var nu jämn och rak en bra bit efter fjället och månen sken sitt trolska sken över oss, de vindpinade björkarna, martallarna, de stora stenbumlingarna samt de snötäckta fjällen som vi mer anade än såg.

När vi åkt en bit morskade vi till oss så pass att vi till och med tordes gå ut för att ta några kort. Vi klättrade upp på några stenbumlingar och tog växelvis kort på varann sedan vi strategiskt ställt upp oss för fotografering. (vid framkallningen var dessa kort helt borta, det var som om vi inte tagit några kort alls där på stället).

Färden fortsatte och nu kom vi till ett ställe där vägen grenade sig åt två håll och pilar visade vartåt de två vägarna ledde, den ena stod det Tufsingdalen på och den andra Grådalen men den ena pilen visade både på Tufsingdalen och Grådalen. Jimmy skrek i falsett: "Va fan sätter de ut pilar för så folk inte ska veta hur vägarna går?"

Grådalen var den vi ämnade oss till, så vi bestämde oss för den som visade endast Grådalen, det gick en elledning där så vi förstod att det måste finnas hus längre fram.

När vi åkt bara en liten stund började vägen luta nerför mer och mer och i stället för gräsvallen som vi åkt uppför för en stund sedan , var det nu rullgrus med stora stenar i. och som var det första vi skulle forcera.

Nerverna gav sig till känna på oss bägge men nu var det jag som skrek i falsett " stanna, jag vill ut, jag vill ut" men nu hade Jimmy varvat ner sig så han sa "ta det lilla lugna, ta det lilla lugna" vilket jag var piskad att göra.

Efter en hel del ritschande och ratschande nerför rullgruset kom vi slutligen ner på fast mark och en väg som verkligen liknade en väg.

När vi åkt en stund kom vi fram till en gårdsplan. "Va fan" skrek Jimmy, "nu ska du se att vägjäveln tar slut här, va´ gör vi nu?"

Jag började be till Gud, att måtte vägen fortsätta, för den där branta backen med rullgrus åker jag inte uppför.

Nu visade sig en man framme på gårdsplan, vi ropade till honom från bilrutan och frågade om vägen fortsätter framöver. "Ja, ni kan fortsätta på vägen," svarade han, "lite längre fram förenas den här vägen med den från Tufsingdalen."

Vi tackade för den befriande upplysningen och fortsatte betydligt morskare, så det var till och med tal om att övernatta på fjället. Vi såg folk som slagit upp tält och grillade korv vid stora eldar, de vinkade och hejade till oss. Till slut kom vi till vägbommen, körde genom den samt stannade på direkten vid ett fint ställe vid Enfors där vi övernattade. God Natt.

PS Det var inte för inte som det satt en skylt vid vägbommen om att man fick åka in på egen risk.

Onsdag 20 juli

Vaknade vid halvåtta-tiden, bryggde kaffe med smörgåsar till som vi satt utanför husvagnen och inmundigade, samtidigt som vi hörde en fjällbäck porla nedanför oss. Kvällen eller natten förut hade vi gått en rekognoseringsrunda och sett att det inte var så långt att åka ut till väg 26 som vi ämnade fortsätta på.

Jag tvättade nödtorftigt av bilrutorna med det klara porlande fjällbäcksvattnet, bilrutorna som blivit alldeles vita av grus och vägdamm efter gårddagens strapatsrika körning.

Vi enades om att åka till ett mer passande campingställe och eventuellt stanna något längre där. Solen sken och hett och varmt var det.

När vi kom till Gröndalen dividerade vi om vilken väg vi skulle välja. Jag ville fortsätta på väg 26 till Drevik men Jimmy propsade på en mindre väg. Nåväl, vi lät detta bero och åkte tillbaka till en tjärn vi sett efter vägen. Där svängde vi in samt ställde oss bra till under en stor tall med lagom skugga. Det var två män där, den ene med en schäferhund som verkade slö och beskedlig, de reste inte tillsammans för den ene av männen (han med schäferhunden) reste direkt, mens den andre stannade kvar lite längre innan han åkte. Jimmy frågade hur vägen var längre fram och mannen svarade att vägen var fin, han hade själv kommit körande därifrån. När vi fått ett så positivt svar från mannen angående vägen så bestämdes att den vägen skulle vi ta när vi åkte vidare.

Nu kunde vi koppla av och ha det mysigt och fint vid tjärnen. Vi badade till och med på ett ställe där det var sand och som det gick att vada ut i vattnet.

Jag passade på att skölja opp kläder och hängde upp dom på en tvättlina som jag spänt upp mellan två tallar. Vi var där och gonade oss hela eftermiddan.

Vid femsnåret bröt vi upp för att fortsätta resan. Vi åkte ganska sakta för vi tänkte inte åka så långt, utan ha en lugn och fridsam kväll på något lämpligt ställe men av detta blev intet nu heller.

När vi kom fram till Gröndalen blev vi genast osäkra vilken väg vi skulle välja, men valde väg 517 vilken vi förmodade skulle vara i den färdriktning vi tänkt oss. Vägen snirklade sig uppför ett högt berg med väldiga stup nedanför, man riktigt hisnade när man tittade ner för stupkanterna. Vi åkte högre och högre upp tills vi var så gott som uppe på toppen. Det låg sportstugor som såg ut att vara uppklamrade utefter bergsväggarna.

När vägen började luta nerför igen måste Jimmy hela tiden åka på endera tvåans eller ettans växel för vägen snirklade sig brant nerför med många kurvor, en del kurvor snirklade sig så mycket så man tyckte rent av man kunde möta sig själv i en kurva. Vi mötte en husbil som det verkade gå trögt för, så vi förstod att vägen skulle fortsätta på detta viset ett bra tag till.

Så småningom kom vi fram till en rastplats som låg på en bergsplatå med ett mäktigt jättestup nedanför och en älv som ringlade sig långt därnere i fjärran, den såg ut som ett blått smalt streck.

På andra sidan reste sig berget högt och väldigt ovanför oss. Flera runda rastbord med tjocka stenhällar till bordsskivor stod utspridda lite här och där.

Så var det ett dass som Jimmy blev helt begeistrad i. Dasset var byggt i timmer och såg mycket sportstugeaktigt ut, tyvärr kunde han inte gå in där för det var skit både högt och lågt. Han försökte använda damtoaletten "för det brydde han sig inte om nu" sa han, men det var lika skitigt där. Han gick en bit nedanför platån på en bergstig, men det var inte stort bättre där, det läg skit och papper överallt, både på stigen och i skogen runtomkring så man fick se upp var man ställde fötterna, sa han.

Färden fortsattes med att köra nerför berget som fortsatte ännu ett bra tag. Då när vi kommit nerför berget, kände vi inte igen namnen på vägskyltarna och insåg att vi åkt fel, men tröstade oss med att vi fått se denna vidunderliga utsikt. efter denna felåkningsväg.

Vi var totalt desorienterade Som sagt, vi kände inte igen namnen på vägskyltarna och namnen fann vi inte heller i kartboken, vi var totalt desorienterade. Det fanns en bensinmack i närheten dit Jimmy gick och frågade var vi egentligen befann oss,

Bensinmack-killen sa att bästa vägen var att ta in på väg 515 som ledde till en ort som hette Rena och sträckan skulle väl vara cirka 5 mil dit.

Ja, nu åkte vi alla fall mot vägen till Rena. Nu började egendomligheterna igen. Allteftersom vi åkte tyckte vi att vi inte såg något slut på denna oändlighetens väg. Rak, enformig och inga stick- och småvägar som vi kunde köra in och rasta på och till på köpet en stor, oändlig, gäckande sjö långt nedanför som vi inte hade en chans att komma ner till.

När vi åkt så där någon timme och hade gott och väl avverkat dessa 5 mil och mer därtill, får vi se en kyrka uppe på ett berg, nu börjar vi tycka "vad underligt, en kyrka mitt i denna oändlighet, det kan inte stå rätt till". Det börjar faktiskt kännas kymigt, "har vi hamnat i en annan dimension?" Men så upptäcker vi lite längre fram några stugor här och där, men då kan man ju på samma gång fråga sig "skulle dessa få stugor behöva en kyrka?" Men det var inte vårt problem, vi hade helt andra problem att tampas med, för vi började faktiskt fråga oss var i tiden vi egentligen befann oss, här i nutiden, eller kanske i framtiden, eller hoppat bakåt i tiden, eller i en annan dimension i en annan nutid.

Jimmy stannade emellertid för att titta på den obegripliga vägkartan och jag spatserade till ett hus där jag inte visste vad som väntade mig.

Det satt vanliga människor ute och drack troligtvis vanligt kaffe, så jag frågade om det fanns något samhälle längre fram som hette Rena och hur långt det i så fall kunde vara dit?

Jo, svarades det på klingande norska att det stämde bra det, Rena låg cirka 2 km längre fram.

Vi åkte nu vidare men det var 2 mil dit istället för 2 km som sagts. På denna väg till Rena hade vi nog åkt mer än 9-10 mil. Vi frågade oss också om norrmännen fortfarande försöker lura in svenskarna på fel vägar som de gjorde en tid efter andra världskriget.

Vid detta laget var vi utleda på att åka och klockan var bra mycket över nio på kvällen. Jimmy ville i alla fall fortsätta till Jordet där vi tänkte stanna för natten, så vi fortsatte ytterligare några mil. Nu erkände Jimmy att de svenska vägkartorna kunde man inte tyda på dessa norska småvägar så i fortsättningen tänkte han hålla sig till vägar med vägnummer, vilket jag hela tiden anfört.

Vi åkte stolt förbi Oset med en nygjord rastplats som låg fint vid sjön Osen, där kunde vi ju ha stannat för natten, men när vi såg folk där fortsatte vi, folkrädda och dumma som vi bägge var, men vi bestämde att när vi kom fram till Jordet skulle vi stanna vid första bästa rastplats, vilket var ett mörkt, trist ställe inne bland några gamla torra och risiga granar, det stod uppställd en gammal husvagn framför oss, som verkade vara ett hemmabygge, det kanske var ett hembryggeri, vem vet, det lyste svagt därinne. God natt.

Torsdag 21 juli

Efter en natts stärkande sömn vaknade vi hyfsat tidigt där vi inmundigade vårt morgonkaffe inne i husvagnen, eftersom det inte var någon trevlig omgivning att sitta ute i. Nu upptäckte vi att över den mystiska husvagnen även var lagd en presenning. Vi kände att vi ville bort därifrån så fort som möjligt, så när morronbestyren var avklarade åkte vi in till centrum i Jordet, tankade bensin, köpte limpa, vetebröd och norskskorpor som är så goda.

Affärerna tog emot svenska pengar som tur var, eftersom vi inte ville växla in mer norska pengar. Samhället var litet och mysigt med gamla hus och snickarglädje. Även ett café med utomhusservering fanns där. Efter glassarna vi smaskat på när vi gått omkring och strosat, åkte vi vidare mot Trysil.

Nu var det potthett i bilen så vi tänkte se ut något trevligt ställe att stanna till på under dagen. Vi valde att åka över Sälen. Nu fick vi njuta av vacker natur igen med ljusa fina tallhedar och med Transtrandsfjällen som tornade upp sig i bakgrunden.

När vi kommit en bit in på svenska sidan, strax efter gränsen erinrade vi oss en rastplats som vi varit på för några år sedan där vi tältat. Mitt minne från den tältnatten var mycket "frostigt"jag tror rentav det varit minusgrader på natten, men annars var det en stor och naturfin rastplats med Västerdalälven i närheten.

Vi började hålla utkik efter den och mycket riktigt fann vi den, så vi åkte ner där och kände igen platsen där vi tältat, så husvagnen ställde vi upp på samma plats även denna gång. Där tillbringade vi hela eftermiddagen, badade i älven, åt middagsmat samt intog kaffe under ett skuggande träd.

Så bar vi ut luftmadrasserna till några stora tallar och vilade middag. Hela tiden var vi så gott som ensamma med undantag av att några barn gick efter älvkanten och metade.

I kvällningen fortsatte färden och nu tog vi det lilla lugna för vi tänkte övernatta ganska tidigt, förhoppningsvis på ett fint rastställe. Vi åkte till Sälen, tankade bilen samt köpte några burkar öl som vi skulle ha till smörgåsarna senare på kvällen. Efter en stunds åkande kom vi till ett rastställe där vi stannade till och slängde soppåsen i soptunnan. Där tyckte jag till och menade att det var en bra plats att övernatta på, för det var fin tallskog omkring. Jimmy var tveksam men stagade i alla fall upp husvagnen, men när vi suttit en stund i campingstolarna märkte vi att det inte var så bra där.

Bilar tutade och svischade förbi där vi satt, inte så långt från vägen och även ganska mycket flygfän började göra sig gällande. Nej, vi skyndade oss därifrån fortast möjligt.

När vi färdats en stund upptäckte vi som av en slump ett stort och fint rastställe som låg en lagom lång bit från vägen, en tallhed med strövområden och älven som brusade nedanför området och nu var ingen tvekan, där stannade vi.

Ensamma var vi där också, visserligen kom det två husvagnar till sedan, men området var så stort, så det kändes bara bra med lite folk i närheten.

Efter en rekognoseringsrunda runt området ställde vi ut campingbord och stolar vid älvbrinken där vi firade "sista natten med gänget" med tonfisksmörgåsar, tomater, kokta ägg samt ölburkarna vi köpt tidigare i Sälen. Ner till vattnet kom vi inte för älvbrinken var för brant, men det hade ingen betydelse när vi kunde se ut över älven som glittrade i månskenet och värmeljusen som fladdrade sakta i samma månsken.

Fredag 22 juli

Morronkaffet intogs på samma plats som vi "firat sista natten med gänget kvällen förut. Soligt och varmt i dag också. En pappa med två tonåringar satt vid ett rastbord och intog frukosten. Deras tält stod en liten bit från bordet.

Nu påbörjades hemresan på allvar och det första den pekande resnäsan pekade på mot var Malung där vi stannade till vid torget för att strosa lite i affärerna. Det första besöket blev till en bokhandel, där vi varit inne förut för några år sedan. Två trisslotter inhandlades, vann 50 kronor på den ena, bytte till två lotter till, men nu blev det ingen vinst.

Jimmy köpte korv och glass i en kiosk som vi lät oss väl smaka ute på serveringen. Spankulerade vidare och slank in i en lopp-och prylmarknad som var belägen i en källare. I en hemslöjdsaffär köpte Jimmy en grann jultomte och sen gick vi till ett bokantikvariat där jag köpte en gammal Stockholmsroman från 1930-talet.

Vi träffade på en välkänd dam som brukar resa omkring och sälja garn och handarbeten på torgen, hon gjorde sammaledes här. Skinnkläder som reades ut för halva priset tittade vi också på, men det fanns inget intressant objekt för vår del, så nu fortsattes resan mot hembygden.

En pryl- och antikskylt stod efter vägen men där såg det mest ut som ett skrotupplag. Jimmy ville gå dit men jag avstyrde det hela.

Vi stannade till vid en parkeringsficka och åt norsksoppa som är så god, vilade en stund och hörde på radion innan vi fortsatte för att sedan göra ett sista stopp vid en camping där vi intog det som var kvar av kaffet i termosen, samtidigt som vi tittade på badstranden som såg ödslig ut.

Det var inte så mycket turister och campare där som vi trott, då hade det varit betydligt mera i de trakter vi kommit från.

När vi kommit hem till Myrtjärn uppsöktes duschen och därefter tittade vi på TV, bland annat gick ett sommarprogram från Öland som var trevligt. Ann Wibble och Bengt Westerberg kom med nya indragningar i välfärden från ett torgmöte i Visby .

Så var "Resan till dit näsan pekar slut" snipp, snapp, snut.  

Av Ingalill Söderström 14 aug 2013 11:06