sourze.se

Jag tänker inte tåla leken

”Men blir du inte lite smickrad ändå? Jag menar, det är ju ändå ett bevis på att du gjort något rätt..?”
Jag har precis visat mitt första mordhot per brev för min kompis. Nej, jag gör det inte för att skryta på nåt konstigt vis eller göra mig till. Jag gör det för att han är en av de som tycker att det gnälls för mycket, och måste man (kvinnor) verkligen säga allt de tycker? Och är det inte lite så att om man ger sig in i leken får man leken tåla?

Jag har försökt förklara för honom många gånger att jag inte tycker att det är rimligt att jag ska hotas eller bli bemött med personangrepp bara för att jag har åsikter om jämställdhet, om rasism, om samhällsklimat. Han har alltid fnyst lite och sagt ”Äh, seriöst, det är bara några troll på typ Twitter. Varför bryr du dig?”.

Och grejen är ju att jag slutat bry mig om det. När jag får ett mail där det stor noga beskrivet hur ful jag är, eller det skrivs en kommentar på min blogg om hur totalt vidrig jag är, eller när någon hoppar på mig på Twitter – då bryr jag mig inte lika mycket längre. Jag borstar det av mig, raljerar lite över den som skrivit till mig och försöker skratta bort det. På något sätt måste jag ju hantera det, eller hur? Men att få ett hot hem i brevlådan..? Nej, det är en helt annan sak. Det tog som ett knytnävsslag i magen. När jag läste orden så kände jag hur marken verkligen försvann under fötterna på mig och för en stund kändes det som att jag flög – utför en klippkant.

Att någon ändå tagit sig tid att handskriva ett brev, köpa frimärke, lägga det på brevlådan..? Tänk att någon tycker så genuint illa om mig. Det känns betydligt mer än mailen, kommentarerna, gliringarna på Twitter. Kanske för att det är helt nytt, kanske för att det är så nära...mig. Mitt hem är min borg, där ska jag alltid vara skyddad. Och plötsligt dyker hatet upp även där. Det känns inte alls särskilt bra och det ledde till att jag numer alltid är försiktig och orolig när jag kollar posten.

Och nu står han här, min kompis, och frågar om jag inte är smickrad. Smickrad för att jag blivit hotad, smickrad för att jag förlorat en del av min trygghet, smickrad för att någon hatar mig så otroligt mycket att hen måste berätta det i ett brev.

Nej. Jag är inte smickrad. Jag förstår tanken bakom det han säger, att nu har jag ju fört fram mina åsikter och fått respons. Men är det verkligen sån här respons man ska bli smickrad över? Nej, glad och smickrad blir jag när min gymnasieväns nya flickvän säger ”Du skriver så det KÄNNS”. Glad och smickrad blir jag när jag ser att min mamma har Sourze som senast besökt webbplats på datorn, eftersom det innebär att hon läser vad jag skriver. Glad och smickrad blir jag när jag lyckas skriva något som folk förstår och känner igen sig i.

Jag tänker aldrig känna mig glad och smickrad över hot eller hat. För i samma ögonblick som jag känner så, har jag accepterat att det är helt okej att bemöta någons åsikter på det sättet. Och det tänker jag fasen aldrig gå med på.


Om författaren

Författare:
Anny Berglin

Om artikeln

Publicerad: 05 aug 2013 11:36

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: