Utdrag ur Nakenbilder

    Jag drar mig tillbaka till salongen där mörkläggandet är som allra värst. När jag slår upp dörrarna till den graciösa salen bländas jag av en kuriosa som slår emot mig starkare än ett strålkastarljus. Det är som att besöka en annan tid. Kring det runda bordet sitter alla samlade och tittar tillbaka leendes mot mig medan rummet har fått tillbaka sin prakt med hjälp av stearinljus i massatal som placerats ut runtom i salongen. De står uppradade från det runda bordet till de urholkade bokhyllorna i andra änden av rummet där de lyser upp några av familjens mest dyrkade diktverk. Det är som om heligheten smyger sig på mig från ingenstans och sprider ett lugn inom mig. Ögonvyn som fångar mig i sitt grepp har någonting gemensamt med ögonblicket. Stunden griper mig på allvar och tvingar mig att fundera på om det här verkligen händer på riktigt. Det är då jag lägger märke till att det klingande ljudet har upphört. Istället har det ersatts av en travande stråkmelodi som känns väldigt moderlig. Den påminner om en dag utanför det folkliga. Musiken spelas bara i mina egna öron, inte i någon annans. Det är bara jag som kan höra den därför att jag är den enda som ser den här stunden för vad den verkligen är. Ändå så tror jag vi alla förstår vördnaden av det här ögonblicket.

    Jag sätter mig ned kring det runda bordet och ansluter till sälskapet. De möter min blick ännu en gång med sina intränade leenden, som faktiskt inte ser speciellt intränade ut den här gången utan väldigt naturliga. Det är precis som om de inte vet när de ska sluta. Jag slår mig ned bredvid Aletta, en av hovflickorna som bär på det där himmelskt vackra utseendet. Den kortklippta luggen som döljer de mandelformade ögonen ger hennes svarta stilfulla hår mer än bara en nyans. Hennes ögonlock har svaga drag av ögonskugga vilken får hennes smaragd färgade ögon att se allt mer levande ut, ett par ögon som man bara kan drunkna i. På den högra sidan om mig sitter Norah. Hon ser inte ut som hon brukar, hon ser helt förändrad ut. Hennes förvånansvärt avslappnade ansiktsuttryck och optimismen som skimrar i hennes ögon tyder på att den här kvällen inte är som alla andra kvällar. Det är något erotiskt som vilar i luften. Jag tittar bort mot farbror Noah som sitter en bit bort från mig på sin kant där jag kan urskilja ett avskalat leende som pryder hans läppar medan hans ögon förblir slutna, som de brukar vara när han försöker slappna av. Det syns på honom att han verkligen finner ro just nu. Trots alla försök till sinnesfrid med sin outtröttliga meditation kommer han aldrig att uppleva något som det här igen, det kommer inte någon av oss. Det är precis som att sorgen uppenbarar sig genom sitt sanna ansikte för oss, och alla ser den för vad den verkligen är. En autentisk känsla växer sig allt starkare inom mig som för tillfället får mig att kunna tänka klarare. Det är som att en påtänd känsla finns där och får verkligheten att se ut som någonting annat än den egentligen är. Alla de upprivande reaktionerna som går i omlopp där inom mig dämpas ikväll och omvandlas till någonting nytt, någonting som för mig är helt främmande. En lätt bris tar tag i oss och ger rummet en viss rytm. Den smeker oartikulerat väggarna och viskar våra namn i det tysta. Lika snabbt som den kom försvinner den sedan, vi hann aldrig ta farväl av den. Det finns inte ord för att beskriva stunder som dessa, heller ingen valuta som kan bekräfta dess värde. Det är ögonblick som dessa man upplever en gång i livet. Någonstans vet jag ändå varför vi gör det här och för vem vi gör det, även om det inte känns betydande just nu. Svaret på den frågan får ögonblick som dessa att inte bli desamma.

    ”Det här blev inte riktigt som jag från början hade tänkt mig.” Säger farbror Noah med vad som låter lite som en besvikelse i rösten.

    ”Farbror, det här var en jättebra idé” invänder jag samtidigt som jag förvånas över hur ovanligt mogen och övertygande min stämma låter just ikväll.

Av Anton Yoseph 30 jul 2013 08:33