Sport är idiotiskt

Europamästerskapet i fotboll 2013 har ändå en del gemensamt med den misogyni som rörts upp ifrån bottenslammet i dess efterdyningar.

Sport är idiotiskt, inklusive det just avslutade Europamästerskapet i fotboll.

Det är rätt få saker som får oss att återknyta till vår stamkänsla på samma sätt som klubbtillhörighet. En människa kan spela i ett lag och bli hyllad för att nästa år vara totalt avskydd för att hen spelar i motståndarlaget. Personens essens har inte direkt blivit annorlunda för att hen har en annan uppsättning färger på sig. Det är ju trots allt fortfarande bara en människa.

Supporterkulturen har jag svårt att dechiffrera, det finns ingen logik i den. Godtyckligt väljer man ett lag man anser är det rätta, möjligen är man infödd i valet av lag. Sedan engagerar man sig emotionellt i om laget lyckas prestera eller inte, man blir lycklig om laget vinner och besviken om det inte gör det. Detta trots att ens egen vinning i det hela i bästa fall är minimal.

Det är småskalig nationalism, chauvinism i annan tappning. Landskamper sett ur det här perspektivet är särskilt intressanta, det är underförstått att man blir lyckligt när ens egen nation vinner. Ändå representerar de här människorna inte mig.
De kämpar inte om något av värde. Det handlar inte om mat eller makt. Inte om överlevnad.

I princip handlar det bara om färger. Man engagerar sig i vilka färger man anser är bäst, vilka färger man anser bör vinna. Det är inget man påverkar själv som supporter; man sitter bara där inkapabel att påverka resultatet. Man jobbar inte för att utfallet på något sätt ska bli annorlunda, i bästa fall kan man skrika lite. Impotens är frustrerande. Det är idiotiskt men förståeligt att folk blir utåtagerande i ren desperation eller vidskeplig överentusiasm .

Europamästerskapet 2013 har ändå en del gemensamt med den misogyni som rörts upp ifrån bottenslammet i dess efterdyningar. Sportsupportrarna och kvinnohatarna kommer kanske inte från samma stam, men de kommer ifrån samma kvarter.