Foto: flickr/LimeSpiked (BY CC 2.0) 

I Sverige, Pride - i Ryssland, våld

I år ska jag själv för första gången vara med på Pride. Två av mina vänner gifter sig med varandra under festivalen, och då är det självklart att jag ska vara där. Jag börjar le bara jag tänker på det, för jag älskar bröllop. Att se två människor som älskar varandra, lova varandra att fortsätta göra det... det är något väldigt vackert med det. Sen tänker jag på att det inte alltid har varit en självklarhet att mina vänner ska få göra det. Att det inte ens varit en självklarhet att deras läggning ska erkännas. Att det var först 1979 som man slutade betrakta homosexualitet som en sjukdom.

Visst har vi ändå kommit en bit på vägen sedan dess? Jag vet, allt är inte bra än. Det finns så otroligt mycket kvar att ta itu med. Men ändå är det ju ett faktum: mina vänner gifter sig med varandra och om sisådär fem månader blir de mammor till ett litet barn som kommer bli alldeles otroligt älskat. Vi har kommit långt och längre ska vi komma. För ärligt talat, det är helt sjukt att någons sexuella läggning fortfarande ska ha betydelse på något sätt. Man kan inte rå för vem man älskar – eller vilket kön man identifierar sig som-, och det är så enkelt att jag inte förstår hur någon kan säga emot.

Men det är inte alla länder som är som Sverige, nej vi är ändå väldigt lyckligt lottade. För samtidigt som jag ser fram emot mina vänners bröllop, så har jag en klump i magen. Förra veckan spreds en länk i sociala medier, en länk som gick till ett antal bilder som visar hur HBTQ-rörelsen slås tillbaka i Ryssland. Bilder som visar blodiga HBTQ-aktivister som inte gjort något värre än att stå upp för vilka de är och krävt samma rättigheter som alla andra.

I juni röstades en ny lag igenom i Ryssland, en lag som innebär ett förbud mot ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Många kritiker är rädda för att lagen kommer användas för att ytterligare förtrycka homosexuella i Ryssland. Frågan är hur mycket värre mardrömmen kan bli, när HBTQ-aktivister blir nedslagna på öppen gata och det läggs upp filmer på internet där unga homosexuella blir misshandlade. I Ryssland anser många att homosexualitet är en sjukdom, något perverst. De är en otroligt utsatt grupp i landet.

Och nästa år arrangeras vinter-OS i Ryssland. Vissa tycker att vi ska bojkotta tävlingarna, men jag tycker att vi istället ska använda oss av dem. Sport är mer politik än vad många tror. Ska det vara så svårt att sy fast en liten prideflagga på våra OS-kläder? En liten och får oss kanske obetydlig gest. Men det är ändå just det – en gest. Ett tecken på att vi visst bryr oss, att vi inte tolererar att människor behandlas som de behandlas i Ryssland, att vi säger ifrån.

Men självklart räcker det inte med det. Vi måste göra mer, och våra politiker måste göra mer. Varför är det så tyst? Varför har jag knappt hört en enda politiker ta upp det här? Snälla politiker, lyssna på mig nu: vi kan inte vara tysta. Vi kan inte tiga och låta det här fortsätta. Det finns så otroligt mycket att göra, som MÅSTE bli gjort och det är hög tid att sätta igång.

För jag tycker att även 28-åriga kvinnor i Ryssland ska få förmånen att se två av sina kompisar gifta sig med varandra, även om de råkar vara av samma kön. Men framförallt tycker jag att det får räcka nu, med diskriminering och våld. Det är en skam för världen att det som händer i Ryssland får fortsätta.

Av Anny Berglin 29 jul 2013 16:05