Brukskatt?

Min nya optimistiska läggning för mig ut i skogen på årets första kantarelltur. Det kom ju en droppe regn så då måste väl de rackarna äntligen sätta fart på mycelet.

Katten Simon följer efter, i galopp, när han ser mig sätta kurs mot skogsbrynet med svampkorgen och iförd gummistövlar. Vanligtvis får jag gå dit jag vill på egen hand, men går jag till skogen ska han alltid med. Det gör mig lite orolig, tänk om räven eller ett lodjur tar honom! I våras fanns det varg också i våra värmländska skogar!

Ibland har jag försökt finta bort honom, men han är smart och beslutsam, så jag ger vika direkt den här gången. Ska jag stänga in honom i stugan måste jag ju fånga honom först. Och folk tar ju med sina hundar till skogen för jämnan. Kanske kan han till och med göra lite nytta för en gångs skull. Han är ju garanterat klokare än vilken gris som helst, så då borde han fatta galoppen om han bara får lukta lite på en svamp. Gäller bara att hitta den första svampen. Har jag tur kommer han kanske till och med ihåg hur förra årets skörd luktade.

Han verkar målmedveten. Med hög svansföring och vippande svanstipp travar han några steg framför mig en lång stund på skogsvägen. Han stannar till då och då, synbarligen för att lukta på något, men någon svamp hittar han inte. Inte jag heller. Jo, en möglig trädsvamp. 

Det är torrt och varmt när vi kommit in i själva i skogen och vi går under en halvtimme i en vid cirkel över barrbeströdd mossa, stock och sten. Simon håller sig hela tiden inom synhåll. Eller snarare tvärtom: han håller mig inom synhåll. Jag tittar på Simon. Han har stannat och glor intensivt ner i ett dike. Ögonen är klotrunda. Jag går fram men ser inget speciellt. ”Ska vi gå hem, Simon?”, frågar jag. Han sätter sig på en sten och tittar förståndigt på mig. Han har den där kattförmågan att alltid placera sig dekorativt.

Nu vet jag! Om han nu inte är en kantarellkatt så kanske han är en kompasskatt och kan hitta hem till stugan? Jag vänder ryggen åt honom och börjar jogga lite över barren. Det fungerar! Han kommer som en raket bakom mig och passerar och fortsätter i full fart genom ett granbestånd med bruna, torra grenar innan han stannar och väntar in mig, som måste gå runt de torra granarna. Sedan sätter han fart igen. Vi når fram till samma lilla skogsväg vi kom på. Glad i hågen börjar Simon gå. Fast åt fel håll! Först när jag börjar gå åt andra hållet springer han ifatt och förbi. Nu ser jag vad han faktiskt gör och har gjort hela tiden, han kollar vart jag går och sedan springer han lite i förväg.

Nej, han är alltså ingen svampkatt och ingen kompasskatt. Även i fortsättningen får jag hitta både eventuell svamp och vägen hem helt på egen hand. Men han följer gärna med. När vi kommer fram till stugan buffar han lite på min hand och stryker sig mot benen. Han får sin mat ur en nyöppnad burk, äter en tugga och ställer sig sedan vid dörren och ser bevekande på mig.

Jag ger härmed upp alla försök att få honom att bli en brukskatt. Äntligen fattar jag det som alla andra har fattat för länge sedan. Simon är helt enkelt bäst på att vara en sällskaplig utekatt.

Av Inger Wadman 29 jul 2013 15:51