Foto: Wong Mei Teng 

Ingen riktig kvinna

Hej, jag heter Anny och jag är ingen riktig kvinna. Jag sminkar mig nästan aldrig (sist jag använde ögonskugga sa min pojkvän att det såg ut som jag fått en blåtira), jag tycker att hårvård är ungefär samma sak som att dra en kam genom håret och jag dricker hellre öl än cider när jag är ute på krogen. Fast det är faktiskt inte därför jag fått höra, mer än en gång, att jag inte är en riktig kvinna. Nej, mitt brott mot kvinnligheten är så mycket värre än ytligheter som skönhetsvård och dryckesvanor.

Det finns nämligen en grej som även den mest inbitna feminist kan rynka på näsan åt. Som även den kvinnokämpigaste av alla kvinnokämpar ryggar inför och rent spontant tänker ”Nej, det där är ingen riktig kvinna”. Jag pratar om det ömma moderskapet – eller snarare bristen därutav.

Jag vill inte ha barn. Och jag har lärt mig, oj vad jag har lärt mig, att det är något högst anmärkningsvärt. Det är närmast tabu att som kvinna i fertil ålder säga orden: ”Jag vill inte bli mamma”. Reaktionerna är förstås högst blandade, det är inte alla som ryggar undan i avsmak och skräck. Nej, där finns förstås också tvåbarnsmamman som ler överseende och säger ”Åh, så tänkte jag också men så blev jag gravid och nu är jag SÅ lycklig”, eller en klapp på huvudet och ”Äsch du är för ung för att veta sånt”. Jag är 28 år och kan inte låta bli att undra - när anses jag vara gammal nog för att känna mig själv? För att veta vad jag själv vill? För just i det här fallet verkar alla tro sig veta bättre än vad jag själv gör.

Att inte vilja skaffa barn – och säga det högt och tydligt – är otroligt stigmatiserat. Samtidigt som kvinnor förfäras över snäva abortlagar i andra länder, så tycker de att de ska ha rätt att ha åsikter om min livmoder och vad jag gör med den.

Men det är inte så konstigt, ändå. Otroligt mycket kvinnlighet ligger i förmågan att klämma ut en liten minimänniska som vi burit på i nio månader, faktiskt skulle vissa säga att det är det allra kvinnligaste som finns. Och visst, jag förstår det på sätt och vis. Men varför finns det samtidigt ingen förståelse för att vissa gör ett annat val? Vi har kommit över så många andra hinder vad gäller synen på kvinnlighet, så varför inte detta?

Varför, varför, varför ska det här ens behöva vara ett bekymmer för mig? Jag kan verkligen inte förstå varför just mitt livsval ska påverka andras syn på mitt kön. Ärligt talat, det är ingen som reagerar när en man väljer bort att skaffa barn. Kan vi snälla bli lite jämställda här också, så skulle åtminstone jag bli nöjd. Och dessutom, jag vet att jag inte är ensam. Det finns många kvinnor därute som gör samma val. Låt oss snälla bestämma det på egen hand utan förnumstiga råd och överseende klappar på huvudet som om vi vore fem år gamla och fått för oss att vi ska bli rymdprinsessor när vi blir stora.

Jag ger inte råd till mina gravida vänner och bekanta att de borde göra abort. Så snälla: låt även min livmoder få vara ifred. Låt mig göra mina val på egen hand, för så länge de inte skadar någon annan kan jag inte förstå vad problemet är. Tack på förhand.  

Av Anny Berglin 16 jul 2013 11:42