Fri såsom fågeln?

Lite sorgligt är det nog. Lövsångarens finstämda sommarsång återkommer inte förrän i slutet av maj nästa år. En och annan lärka jublar dock ännu i övertalningsförsök till sin maka: "Vore det inte trevligt med ytterligare en kull ungar, min älskade?"

Juli är en tyst månad. Tyst? Mitt i semestrarna, säger du? Okej, sommarfolket kacklar och skriker nere i viken. Båtarna ylar på fjärden och åskan mullrar ibland så hjärtat far upp i halsgropen. Men många sommarljud har tystnat. Alla mina småfågelkompisar i de hembyggda, klantiga holkarna i träden, alla björkar och ekar kring de furor vid vars rot mitt bo är fästat, de har tystnat och sången upphört. För säsongen.

Lite sorgligt är det nog. Men alla mina klantigt ihopspikade holkar i träden här på tomten har faktiskt varit befolkade i sommar. Svart- och vit flugsnappare i eken. Talgoxar i två av de holkar som varit avsedda för bofink och lövsångare. I björkarna har de trivts, även i amatörmässiga holkar. Lövsångarens finstämda sommarsång återkommer inte förrän i slutet av maj nästa år. En och annan lärkas hörs dock fortfarande i jublande övertalningsförsök till sin maka: "Vore det inte trevligt med ytterligare en kull ungar, min älskade?"

Jag undrar som vanligt varför de små foglarne alltid följer samma mönster. Deras sång upphör strax efter midsommar. Dom har nu kläckt sina ägg, resultatet av våryra och erotiska excesser och har alltså holken full av hungriga ungar. Som skränar efter mat. Vilken tonårsförälder sjunger? Jag sjöng inte mycket själv med tonårsbarn i boet. Tystnaden är alltså förklarlig. Sång är inte att förvänta från det hållet.

Häromdagen upplevde vi hysterin kring en dvärgörn. Ja, dvärg-örn sa jag. En mycket ovanlig fågel som förirrat sig in i Sverige, buren av starka vindar från Spanien. Den visade sig i Norrbotten i maj men det blev inte någon större sensation. Avstånden däruppe gjorde att ganska få fågelskådare budgeterade resan, hundratals mil, till fågelns tillfälliga revir. Nu visade den sig vid Hjälstaviken strax söder om Enköping vilket betydde att larmet gick mellan fågelskådarna i Mälardalen och hundratals bilar blockerade vägarna runt viken. En skog av kikare syntes i skogsbrynen.

Det är ganska skoj att tala med dessa entusiaster med utgångspunkt från "vi gillar tranor och det är inte säsong för oss än på några månader. Vi kan helt bestämt skilja en talgoxe från en trana" och dom gillar det vi säger och börjar förklara: "Du förstår att dvärgörnen har inte visat sig här på tio år..."

En dvärg-örn har inte många sett här i landet och vi vanliga enkla naturkonsumenter utan kikare för femtontusen spänn kanske inte riktigt insåg den lilla örnens storhet. Vi for hem i solskenet och matade katten istället. Och tog en fika.

Lennart Lundwall 12 jul 2013 12:21