Foto: Kriss Szkurlatowski 

Oväntat besök

Vad gör då en modern singelkvinna (jag), som en mörk natt i sitt kök i torpet ser en liten svart skepnad ila över köksgolvet framför fötterna?

Att gripa efter luftpistolen var ju uteslutet. Jag önskar att jag kunde svara att jag genast tände ljuset, tog fram plastdurkslaget och en bit papp, tvingade in djuret i ett hörn av rummet och fångade in det i durkslaget och lade pappbiten över och sedan släppte ut det på gräset och lugnt stängde dörren och gick och lade mig.

Det gjorde jag inte.

”Iiiiii”, tjöt jag i falsett och tog ett kliv upp på närmsta pall och ropade på undsättning. ”Simon!”, skrek jag. Simon är katt och borde verkligen ha ställt upp i ett sådant här nödläge. Men den latmasken hade gått upp och lagt sig och kom inte ner till min hjälp.

Jag hörde ett rasslande ljud. Jag var ensam med ett litet, osynligt odjur i det mörka köket. Stående på pallen sträckte jag mig efter ljuskontakten, tände ljuset och tog ett långt hopp ut i hallen, där jag genast tog på mig mina knähöga gröna gummistövlar. Bara tanken på att en liten varelse med små fötter och klor skulle kila över mina bara fötter var outhärdlig.

Sedan började jag leta. Jag flyttade vattenflaskorna vid dörren, kikade i springan mellan vedspisen och diskbänken och öppnade skåpet under avloppet, tog bort trasmattan (som om den skulle ha suttit under den!) Där fanns ingen mus. Jag tittade i duschrummet också. Ingen mus. Till slut gav jag upp, stängde dörren till vardagsrummet så den inte skulle gnaga på soffan i fejkskinn (den är sedan tidigare oväntade besök full av bitmärken), ställde in all frukt i mitt mussäkra skafferi, och gick och lade mig.

Katten, som legat hoprullad som en kanelbulle i min säng, flyttade sig till fåtöljen och rullade ihop sig igen med en gäspning. No worries! Efter att ha legat i mörkret i timmar och lyssnat efter trampet av små fötter lyckades även jag somna till slut.

På morgonen var jag mer beredd. Och beslutsam! Simon och jag gick ner och jag försökte förgäves intressera honom för musjakt. Det var lönlöst, så jag tog fram kattmaten och skulle precis diska av hans matskål och ge honom ny burkmat.
”Iiiii!”, pep jag igen.

Där satt den! I vasken! En fladdermus!

Inte nog med att fladdermöss är fridlysta och man alltså inte får ta kål på dem, utan dessutom hör de till mina absoluta favoritdjur. De har bott i stugan längre än jag och jag har somnat till ljudet av deras klor mot taket många nätter ända sedan barndomen.

Jakten hade förvandlats till en räddningsexpedition! Plötsligt blev jag den där resoluta människan jag borde ha varit i natt!

Bort med katten! På med handskar, hämta stegen från uthuset och ställa den till rätta under ingångshålet. Den lilla krabaten klamrade sig fast med klorna i hålen i vasken, men när jag lirkat loss den höll den sig fast lika hårt i min handskbeklädda hand.

Jag klättrade upp till fladdermushålet och höll upp den och vid en pust av den unkna, sura lukten av sina kompisar (Inte för att vara taskig men för att vara så liten hade den väldigt stark och otrevlig kroppsodör...), kravlade den snabbt in och försvann.

Vem har sagt att livet på landet är tråkigt och händelselöst? Och semestern har bara börjat!

Av Inger Wadman 08 jul 2013 11:46