Poeten Hölderlins dramatiska liv

När Friedrich Hölderlin avled, ensam i sitt rum i Tübingen, var han en förmögen människa, utan att veta om det. Under sin levnad hade han skrivit en poesi som senare skulle placera honom bland de främsta romantikerna i den tyska litteraturhistorien. Inte heller detta var han medveten om. Vad han däremot var medveten om var de psykiska besvär som han led av under större delen av sitt liv. En psykisk ohälsa av en sådan grad att den fick en läkare att en gång bara ge honom ytterligare tre år att leva. Diagnosen visade sig dock vara en aning opålitlig. Hölderlin överlevde den med 33 år.

Johann Christian Friedrich Hölderlin föddes 1770 i Lauffen am Neckar i Würtemberg, Tyskland och avled 1843 i Tübingen. Hans far dog när han var två år och den styvfar han fick när modern gifte om sig dog när Hölderlin var nio. Knappast någon idyllisk uppväxt med andra ord.

Senare i livet inledde han studier, först i Tübingen och därefter vid universitet i Jena. I Tübingen kom han att träffa de två studenterna, tillika filosofiska giganter in spe, Hegel och Schelling. Det har hävdats av vissa att det var Hölderlin som uppmärksammade Hegel på den gamla grekiske filosofen Herakleitos och dennes idéer om motsatser som alltings ursprung, vilket gav upphov till Herakleitos berömda citat: ”Kriget är alltings fader”. Hegel skulle enligt dessa alltså ha utvecklat dessa tankar till sin dialektik.

Vid tiden för de teologiska studierna i Jena började han emellertid tvivla på sin kristna tro. Numera är det kanske möjligt att vara icke-troende som präst, men inte på Hölderlins tid. Han hamnade därmed vid ett vägval. Vad göra? Svaret blev privatlektioner. 1796 tillträdde han en tjänst som informator i Frankfurt, något som skulle visa sig bli närmast ödesdigert för honom. Det som skedde var att han förälskade sig i sin arbetsgivares fru, Susette Gontard.

Känslorna var besvarade och de inledde ett förhållande bakom ryggen på Hr Gontard. Susette Gontard blev allt för Hölderlin. Och naturligtvis förekommer hon i hans poesi, då under namnet Diotima. Vad annat kan man vänta av en poet under sådana omständigheter? Men deras förhållande kom att få ett abrupt slut. Den bedragne äkta mannen blev medveten om att han var just en bedragen äkta man och avskedade Hölderlin med omedelbar verkan. Dock fortsatte de älskande att träffas i hemlighet en gång i månaden under ett par års tid efter avskedandet.

Under den här tiden började hans dåliga psykiska hälsa att göra sig påmind. Efter det sista mötet med Susette Gontard år 1800 förvärrades hans tillstånd. Trots det for han först till Hauptwil i Schweiz och sedan vidare till Bordeaux där han fick en tjänst som informator hos Hamburgs konsul. Han förblev i Bordeaux en tid innan han beslöt sig för att bege sig hem igen. Till fots! Det tog honom flera månader att, via Paris, gå från Bordeaux till hembygden. När han kom fram var han både fysiskt och psykiskt utmattad, så illa faktiskt att hans vänner inte kände igen honom. Till råga på allt dog Susette Gontard i Frankfurt vid den här tiden.

Tidigare hade han arbetat som bibliotekarie hos sin vän Isaac von Sinclair i Homburg. von Sinclair ställdes nu inför rätta för förräderi och Hölderlin riskerade av någon anledning samma öde. Emellertid ansåg man honom som alltför psykiskt otillräknelig, och han klarade sig därmed från rättegång. Men i september 1805 förvärrades hans tillstånd återigen och han fördes till en psykiatrisk klinik i Tübingen för vård.

Läkarna på kliniken diagnosticerade honom som obotlig, det fanns inget att göra, menade man. Innan han skrevs ut blev han meddelad att han på sin höjd hade tre år kvar att leva. Återigen stod han inför ett vägval. Vad skulle han göra den här gången? Det ordnade sig på så vis att snickarfamiljen, med det i sammanhanget passande namnet Zimmer, gav honom ett rum i sitt hus och sörjde för honom under resten av hans liv, som alltså blev betydligt längre än vad läkarna trott.

I sitt rum hos familjen Zimmer fortsatte Hölderlin att skriva poesi, och med tiden började han uppnå en viss berömmelse. Faktum är att han blev något av en turistattraktion i Tübingen. Nyfikna resenärer och autografsamlare började dyka upp i dörren för att besöka honom. För att underhålla sina gäster spelade han ibland piano för dem och ibland skrev han små verser åt dem.

Trots Hölderlins svåra situation gjorde hans egen familj ingenting för att hjälpa honom. Hans mor och syster besökte honom inte en enda gång. När Hölderlin så avled var modern redan död, men varken systern eller halvbrodern deltog vid begravningen. Hans båda, numera berömda, vänner från ungdomsåren, Hegel och Schelling visade inte heller något större intresse för honom. De enda sörjande vid begravningen var familjen Zimmer. Det visade sig sedan att hans kvarlåtenskap inkluderade ett farsarv som modern undanhållit från honom. Med den ackumulerade räntan uppgick det till en betydande förmögenhet. Friedrich Hölderlin var alltså en rik man när han avled.

Det är möjligen så att citatet ”den siste skola vara den förste” eller uttrycket ”skrattar bäst som skrattar sist” inte är de bäst lämpade i sammanhanget. Men man kan nog anta att Hölderlin har lett under många år i sin himmel när han sett hur hans poesi har prisats mer och mer. Kanske kan han också därifrån se att hans jordeliv skulle ha passat utmärkt i en roman. För det är onekligen en fängslande historia att ta del av.