Foto: flickr/talaakso (BY CC 2.0) 

En skräddare, en midsommarafton

Vinden försvann, krusningarna på vattnet dog ut och sjön låg blank som en spegel. Allt var stilla, himmelen jämngrå men ljuset var trots det starkt. Det var midsommarafton, detta magiska dygn utan mörker, då solen står som högst, då året vänder.

I stillheten rör sig en skräddare. Förflyttar sig ryckvis över vattenytan. Varför de kallas skräddare, dessa vattenlöpare, är mig obekant. De tillhör släktet gerris,skinnbaggarna, fast  mest ser ut vara ett slags myggor med sin långa ben och smala kropp. Skräddarna lever av rov. De känner av vibrationer i ytspänningen när en olycksalig insekt hamnat i vattnet.

Skräddare är inte så vanliga i våra dagar. Inte heller är trollsländor med blåskimrande facettögon vanliga. Eller gröna vårtbitare eller ligustersvärmare. Svarta ekoxar ser man aldrig nu för tiden, man ser sälla grögölingar, regnskrikorna som med sitt skränande varslar om väderomslag efter en lång tids torka. Nu för tiden hör man inte göken eller känner dofter av kaprifol  och gulmåra.

Dofter från växtlighet försvinner bland avgaser och luftföroreningar. Djurs revir inskränks, skogar kalhuggs, marker dräneras. Asfalt och betong täcker allt större områden och allt liv, alla existensformer är ställda under ekonomiska premisser.

Vår välfärd gör att skräddare och trollsländor är dömda till en tynande tillvaro i krympande habitat. I en värld med krav på ständig tillväxt, på utveckling och konkurrenskraft, med shopping och konsumtion, känner man sällan doften av kaprifol och hör man göken, gal den från från söder, varslande om död. Varslande om att en dödskallemärkt mänsklig kultur använder naturen efter sitt gottfinnande. Till sin egen undergång.

Det tragisktatt att världen går mot falskhet och förkonstlling och att det som friskt, vackert och natuurlig är dömt att försvinna. Det är så man kan gråta blod.

Av Jan Wiberg 28 jun 2013 08:54