Modern day Moder Teresa

Det är rätt lätt att stereotypiskt måla upp en bild av vad en nätskribent är och inte är. Det är lätt att skämta om och det är otroligt tacksamt. Men det ligger ändå något i stereotypen.

Om man vill bli en populär nätskribent och bli nominerad till Veckorevyns Blog Awards bör man skriva om någon lösryckt form av feminism (inte något som slår där det känns), helst vara lite sådär societetssocialistiskt glammig och bemästra dubbeltänket att vara priviligerad på samma gång man är lite sådär tufft sårad och underlägsen.

Man måste ju trots allt tänka på vilka färger man bär; att vara 'out of fashion' är ett 'no go'.

Det är rätt lätt att stereotypiskt måla upp en bild av vad en nätskribent är och inte är. Det är lätt att skämta om och det är otroligt tacksamt. Men det ligger ändå något i stereotypen.

Att vara 'gapigt provokativ' är den nya 'falska ödmjukheten'. Att vardagligt kasta runt med runt med sociologiska termer eller någon abstrakt trend inom humanioran passar perfekt till den dräggpunkiga image man har i skrift.

På samma sätt som den snuskigt rika smärtofetischisten Moder Teresa var ödmjuk är den stereotypiska företagssponsrade bloggaren provokativ.

Man måste göra mer än att glida på överklassafaritrenden. Ytterligare en teori att analysera maktskillnaderna i samhället med endast för att konstatera det uppenbara är inte vad som behövs. Mindre mode, mer praktik!

Man kan och bör analysera alla orättvisor i samhället men om man inte omsätter det i praktik så finns löneskillnaderna finns kvar.

Men var det egentligen skillnaderna som betydde mest i slutändan ändå? Att ändra löneskillnader?

Den glamorösa auran av att vara både snygg och helgonförklarad talar ofta sitt tydliga språk. Att vara fashionabel är uppenbarligen viktigare än att bekämpa någon som helst orättvisa.