Den märkliga historien om Sören Kierkegaard och Regine Olsen

Vår historia är full av kärlekshistorier av alla de slag. De kan vara romantiska, passionerade, tragiska och förvisso också banala. Kärlekshistorien mellan den unge Sören Kierkegaard och den ännu yngre Regine Olsen tillhör historiens märkligaste – och kanske också sorgligaste. Första gången de träffades var hon blott 15 år och han en 24-årig student. Den ömsesidiga fascinationen tycks ha varit ögonblicklig.

Sören Aabye Kierkegaard, ett av få nordiska bidrag till den västerländska idéhistorien, föddes för 200 år sedan, närmare bestämt den 5 maj 1813. Fadern var en välbeställd man och de bodde på en mycket flott adress i Köpenhamn. Familjens materiella välstånd har vi andra idag all anledning att vara tacksamma över. Efter faderns död gav det nämligen Kierkegaard möjligheten att verka som fri filosof, utan tvånget att förtjäna sitt uppehälle och framför allt utan tvånget att ta några hänsyn i sitt skrivande. Han var en fri man. Och människans frihet är också det huvudsakliga temat i den existentiella filosofi som Kierkegaard kom att utveckla.

Det första sammanträffandet mellan Regine Olsen och Sören Kierkegaard ägde rum i maj 1837 men på grund av sina studier var Kierkegaard förhindrad att uppvakta henne. När han så tog sin teologiska ämbetsexamen 1840 skred han till verket. Genom olika uttänkta strategier såg han till att de kom att träffas med jämna mellanrum och den 8 september samma år friade han till henne. Regine Olsens reaktion blev dock inte den förväntade. Hon blev fullkomligt paff och fick inte fram ett ord till svar varför han istället styrde stegen mot hennes fars kontor för att framföra sin begäran till honom. Denne blev dock lika överrumplad och förvirrad som dottern och kunde inte lova annat än ett samtal vid ett senare tillfälle för att diskutera saken. Två dagar senare ägde samtalet rum och till Kierkegaards stora glädje svarade hon ja.

Därmed var de alltså förlovade och allt borde ha varit lyckligt och väl. Men Kierkegaard var Kierkegaard. Och bara någon dag senare satte tvivlet in. Han rannsakade sig själv och sitt handlande och tvingades inse att han agerat utan tillräcklig reflektion. Han skriver: ”Men sedan; andra dagen insåg jag att jag hade begått ett misstag. En penitent som jag var, mitt vita ante acta, mitt tungsinne, det var tillräckligt. Jag har lidit obeskrivligt den här tiden.” Den oro och grämelse han kände gick till slut inte att dölja för fästmön som naturligtvis själv blev orolig. I sina försök att lätta upp hans sinnesstämning med närmast överdriven munterhet gjorde hon emellertid ont värre.

Till det yttre tedde sig annars deras förlovningstid närmast idyllisk. Kierkegaard besökte regelbundet det olsenska hemmet, de gjorde utflykter och gick på promenader tillsammans. Allt tycktes vara frid och fröjd. Men till slut stod Kierkegaard inte ut längre och han skickade tillbaka förlovningsringen tillsammans med ett kort brev där han uppmanade henne att glömma honom. Om han då trodde att saken var avgjord, att deras förlovning nu var bruten, misstog han sig kapitalt. Regine Olsen tolkade nämligen bara brevet som ett utslag av hans tungsinne och begav sig genast hem till honom. När hon kom fram var han dock inte hemma och hon skrev därför ner ett meddelande till honom där hon bad honom att inte lämna henne. Och det hjälpte, åtminstone för stunden.

Men Kierkegaard insåg snart igen att det var ett misstag. Med diverse knep försökte han få henne att bryta förlovningen, men det var ju dömt att misslyckas. Istället fick han göra det själv. Den här gången utan krusiduller. Istället för att skriva ett brev gick han hem till henne och sade det han ansåg sig vara tvungen att säga. Därefter, en aning märkligt kan tyckas, gick han på teatern. Men om han gick dit för att lätta sitt sinne efter brytningen gick det inte riktigt som han tänkt sig. På teatern träffade han nämligen Regine Olsens far som bad honom att inte slå upp förlovningen. Kierkegaard stod emellertid på sig den här gången och förlovningen mellan Sören Kierkegaard och Regine Olsen var nu definitivt bruten.

Därmed skulle man kunna tro att historien om de unga tu också var definitivt slut, men det var den ingalunda. Att de ändå älskade varandra råder det knappast några tvivel om. Regine Olsen gifte sig sedermera med en annan man men hon kunde aldrig glömma den unge Sören. Kierkegaard å sin sida gifte sig aldrig och fortsatte att älska henne livet ut. En lustighet i sammanhanget är att de då och då under flera år såg till att de möttes som av en tillfällighet under sina promenader på Köpenhamns gator. Men någon tillfällighet var det verkligen inte. Och det visste de båda två. Att de fanns i varandras tankar var uppenbart

En relevant fråga efter allt detta är naturligtvis: om han nu älskade henne så mycket, varför bröt han då förlovningen? Och just denna fråga är något som många skarpa hjärnor har brottats med genom åren. Man kan väl bara kort säga att svaret är komplext, liksom allting annat med denne filosof.

Men en av de rimligare förklaringarna hänger ihop med hans filosofi. Den existentiella filosofin går huvudsakligen ut på att människan själv väljer sitt liv. Det gäller att hitta sin egen mening med livet. I unga år skrev Kierkegaard att han ville finna den idé för vilken han ville leva och dö. Och idén för honom var filosofin. Som äkta man skulle han tvingas till kompromisser, han skulle inte kunna ägna sig åt sin uppgift så hängivet som han ansåg nödvändigt. Därmed var alltså äktenskapet en omöjlighet för honom. Det gjorde honom oerhört ont att lämna den älskade Regine. Men han hade inget val.