Foto: Katherine Evans 

"Du måste anmäla"

Jag stod där på trappan för att söka hjälp. Under två års tid hade jag levt i ett förhållande där jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad.

Länge och väl hade min omgivning försökt att få mig dit. På akutmottagningen så poängterade de vikten av att anmäla, inom vården i övrigt och inom kvinnojourer så sa de alla samma sak: "Du måste anmäla."

Jag visste att jag "måste" ingenting och därför tog det tid. Jag ville vara säker på att mannen i fråga inte tänkte söka hjälp, och att det var helt och hållet mitt beslut. Jag skulle ju få stå för konsekvenserna!

Jag älskade honom, var rädd om honom.

Jag lät mig inte misshandlas, inte en enda gång, hur konstigt det än kan låta. Den psykiska misshandeln är just den som tar udden av den fysiska misshandeln och gör en mindre medveten. Den psykiska misshandeln kommer smygande. Det är så det funkar när man bäddas in i den falska tryggheten. När jag upptäckte att det var riktigt galet så hade jag ännu inte insett hur illa ställt det var med mig. Jag var orolig för mannen jag älskade, hans mentala hälsa!

Jag gjorde min anmälan.

Det skulle hållas ytterligare förhör med mig innan mannen i mitt liv skulle kallas och bli varse. Jag sa till polisen att jag måste veta då jag vill hinna ducka, vara beredd, han skulle bli ursinnig! Polismannen sa att de plockar in honom, hämtar honom till förhör rakt av, vare sig han vill eller inte...

Vi bestämde att jag skulle söka kontaktförbud i samband med att han underrättades, så att det skulle dröja så länge som möjligt innan han fick nys om detta. Jag skulle även få en larmtelefon då de ansåg att jag behövde detta för in egen säkerhet. Jag kom på förhör två den 12 mars.

Dagen därpå ringde mannen som förhört mig, och ville komma hem till mig dagen efter med larmtelefonen. Jag fick en konstig magkänsla men lät honom givetvis komma med telefonen.

När han kom nästa morgon så gav han mig instruktioner, och jag frågade honom vad som hänt, varför de kom med telefonen. Han berättade att de varit hemma hos min särbo, på andra sidan gården jag bor på, för att plocka honom till förhör - men han hade varit sjuk. Han hade feber så de kunde inte höra honom.

De lämnade honom där, på andra sidan gården, nyss informerad om att jag hade anmält honom, utan att varna mig, för att han var sjuk!

Efter att polisen lämnat den sjuke mannen så hade han nog med energi att sitta i flera timmar och spy ut musik på Internet, men att höras för grov kvinnofridskränkning, det var han för sjuk för! Polisen borde väl ändå ha lite mer innanför pannbenet än så.

Jag har nog sällan varit så rädd, för mig och för mina pojkars skull! Och i huvudet ekade orden: "Du måste anmäla, Camilla." Varför? För att kunna känna mig trygg? För att han ska få hjälp? Av vem? Kling och klang i animerat format?

Ingen brydde sig om att det sitter en psykiskt handikappad man i en lägenhet och far illa, gör illa, klarar inte av sin vardag och utgör ett hot för andra människor, har skadat en annan människa så illa att hon fruktat för sitt liv! Ingen brydde sig om att jag satt fast i en lägenhet och inte vågade gå ut, var rädd varje gång mina pojkar gick till skolan, och hem. Det var risken jag tog för att anmäla!

Den 21 mars var min särbo på förhör. Han erkände att han gjort mig illa. Jag kallades ner strax efter, i lagom tid för att möta honom på vägen dit. De hade fler frågor om mitt umgänge med honom efter att de pratat med honom och de fick svar. Samtidigt ansöktes om besöksförbud. Jag poängterade hur viktigt det var för mig, hur viktigt det var att de kontaktade mig så snart det var klart och fick löfte om att det skulle de göra.

Livet var rena rama helvetet då jag började inse vidden av vad han hade gjort, hur illa han skadat mig och mina barn. Jag vågade inte gå ut, jag gick under, jag ville inte gå upp om morgonen, jag ville inte ens vakna, jag ville bara försvinna. Det gjorde ont och jag var rädd för allt. Bara att gå ut med hundarna en liten bit tog musten ur mig, jag fick gå och lägga mig direkt när jag kom in. Jag orkade inte mer.

Under tiden så började min särbo slänga ut fulheter om mig på nätet. Jag försökte att inte ta åt mig men saken är den att han fortsatte i en bana han lagt grund för tidigare och skrämde upp mig rejält. Han lurade folk att tro att felet låg hos mig, Jag var psykiskt sjuk!

Jag lät honom hållas. Jag orkade inte lägga energi på det. Bara en idiot tror väl att det är den friske som slår? Jag behövde inte försvara eller förklara mig. Jag kan inte rädda dem som inte kan se. Jag var tvungen att rädda mig själv, inte ge mig in i den kampen.

Den 8 april fick jag ett brev från åklagarmyndigheten där det meddelades att jag fått kontaktförbud fullt ut. Det innebär noll kontakt, inte ens via andra, inte under några omständigheter.

Jag fick informationen över en vecka efter att det trätt i kraft. Det som jag påpekat varit så viktigt, det väntade de med att underrätta mig om i över en vecka. Det är en lång tid i en värld då man kämpar varenda liten minut för att orka hänga kvar i luften.

En dag lade min särbo ut en riktigt kränkande "dikt" om mig. Där brast allt. Jag kopierade denna och publicerade den med en egen kommentar, och genast anmälde han detta till Facebook och sa sig känna sig kränkt! Bara det faktum att han begav sig in på en sida som är min bröt mot kontaktförbudet.

I samma veva så ringde mannen som ansvarar för min larmtelefon för att fråga hur det gick. Detta var den 29 april. Jag sa att jag inte anser att min särbo håller kontaktförbudet. Han frågade om det hade med Facebook att göra, så jag antar att särbon ringt dit för att berätta om hur kränkt han var.

Jag sa att jag vill prata med en polisman personligen om detta och visa vissa utdrag jag gjort och peka på det han håller på med. Han var direkt hotfull! Mannen hänvisade ner till lokala polisstationen i Tidaholm och vi avslutade vårt samtal.

Dagen därpå, den 30 april, hade jag fått tid att träffa en polisman. Polisstationen var stängd i Tidaholm så jag hade valt Skövde. Jag började berätta och han frågade hur långt de kommit i ärendet. Jag sa att "det vet jag ju inte, vi har hörts, däremot så har inte vittnen hörts ännu".

Polismannen tog mitt personnummer och kollade upp saken, vände sig till mig och sa: "Men du, åklagaren lade ner ärendet den 23 april."

Där brast allt för mig. Jag hade pratat med en man som visste detta dagen innan, utan att han berättade!

Jag har levt i skräck över att möta denna mannen i rätten, hans manipulativa figur, jag har legat sömnlös! Jag har gråtit och våndats, jag har gått under! Och ingen berättar detta för mig?

Motiveringen var: "Det finns inte nog med bevis."

Han har erkänt att han skadat mig, det finns bilder på skador från sjukvården, jag har barn som tagit emot mig när jag kommit hem, jag har folk som pratat med mig då jag befunnit mig i chock eller panikångestattacker efter hans angrepp. Det är mer än många har som lever i misshandelsförhållanden. Det sker inte så att någon SKA se eller ens veta. Men det finns inte nog med bevis? Inte ens hans hans uttalande om att han skadat mig?

Som pricken över i så var det dessutom samma åklagare som skrivit kontaktförbud, att min särbo kan utgöra fara för mig på flertalet punkter, som ansåg att man inte kan styrka att han gjort mig så illa som krävs för att lagen ska ingripa.

Kontaktförbud ska jag ha fram till september - men det finns inga grunder för åtal? Och larmtelefonen?

Man ska alltså anmäla misshandel, men varför, undrar jag idag. Jag utsattes ju bara för mer fara och stress på alla sätt och vis än vad jag hade gjort om jag valt att bara gå. Pressen som släppte när jag fick reda på att jag slipper möta denna mannen i en rättssal var obeskrivlig. Jag hade inget att vinna på det alls. Jag anmälde ju inte för egen vinning.

Jag tycker i efterhand att det är synd och skam hur man behandlar inte bara mig som faktiskt är ett offer i historien, utan även gärningsmannen, det andra offret, för samhällets brist att fånga upp psykiskt sjuka individer. Han kommer skörda fler offer, jag var inte först ut, kommer inte vara sist heller, och det får bara rulla på som om ingenting har hänt.

Och som final kan jag säga att än idag så har jag fortfarande inte hört från åklagarmyndigheten som borde ha ett intresse i att informera mig om att åtalet har lagts ner.

När jag satt hos polismannen som gav mig det beskedet så sa jag till honom att de kunde ta sin larmtelefon och kontaktförbudet och köra upp det där bak för tydligen fanns inga grunder för att det låg hos mig och skräpade, Då rådde han mig till att vänta tills de hör av sig så att de fick förklara hur det kunde bli så här.

Jag väntar fortfarande... Och medan jag gör det så råder jag alla misshandlade kvinnor och män att akta sig för att anmäla.

Mitt ärende låg hos åklagarmyndigheten/polisen i Falköping. Jag har många mindre fina ord att säga om dem men lämnar det och låter min berättelse tala sitt eget språk. Jag tycker att det är tydligt nog om deras organisation och om hur man hanterar kvinnofridskränkning.

När en förhörsledare säger att de har klara bevis i form av erkännande eller bilder av dig sönderslagen, så betyder det ingenting. En hemsk sanning och erfarenhet.

Jag önskar ingen annan denna resa, så kliv inte på, kliv bara av!

Av Camilla Björk 12 jun 2013 06:00