Feminism och privilegier

Vad den bottnar i är inte helt enkelt att förklara, men i korta drag gäller det att den svenska feminismen förgrundsfigurer till stor del är vita medelklassmänniskor. Detta ger då en väldigt snäv bild, av en rörelse som ska vara mycket bredare.

Jag tror såhär; varje rörelse, politisk som ideologisk, mår i längden bra av interndebatt. Att erfarenheter byts, att maktrelationer ifrågasätts. Att en ständigt rannsakar sig själv och sin egen kamp, vilja och sitt inflytande i relation till den ideologi eller rörelse en tillskriver sig. Annars kan en bli bekväm och det är lätt att en sätter sig på någon annan, medvetet eller omedvetet. Samt att en rörelse som inte är självkritisk och självrannsakande, har lätt att stagnera och bli uddlös. Allt detta är sådant som kan ske om inte en interndebatt förs. Det är en del av detta som har skett enligt mig.

Feminister har känt sig förbisedda. Negligerade. Att det feministiska inflytandet har blivit för koncentrerat till den vita medelklassen, och har därmed missat att inkludera flera perspektiv. Såsom hudfärg, klass transperspektiv. Vilka är viktiga faktorer att har med när diskriminering, förtryck och ojämlikhet diskuteras. Annars kommer vi inte hela vägen fram till målet, jämlikheten.

Och Sverige är, relativt sett, långt fram i sitt jämställdhetsarbete. Vi är absolut inte ett jämställt land, en snabb blick på de senaste årens inkomstskillnader dödar snabbt den myten. Så Sverige behöver fler feminister och fler vägar att nå de som inte är det. I den bemärkelsen blir det då viktigt att feminismen är en inkluderande rörelse, som är öppen och tillvaratagande av olika typer av erfarenheter och kunskaper.

Ska jag generalisera så handlar en del av feminismen om kvinnans frigörelse jag skriver en del, för feminismen är komplex så är det så att den frigörelsen kan te sig på olika sätt. Har du levt i förtryck i ett helt liv, och exempelvis varit påtvingad en slöja som döljer ditt ansikte, kan frigörelsen bestå i att en dag få bära smink öppet. Köpa den senaste den senaste rakhyveln etc. Alltså att tillskansa sig saker som i en annan kontext kan vara symboler för ett skadligt skönhetsideal. En idé om att kvinnor måste förändra på sitt ansikte för att vara socialt accepterade. Det är många bottnar här och det finns inga enkla svar.

Nyckeln här är, tror jag, att kunna ha ett intersektionalitetsperspektiv och förmågan att identifiera sina egna privilegier. Samt en genuin lyhördhet till de/dem som inte har samma erfarenheter som dig själv. Det är så jag försöker förhålla mig till feminismen. Exempelvis genom lyssna på de som blivit drabbade hårdare av patriarkatet än vad jag har, och sedan använda mina kanaler för att göra något konstruktivt av den kunskapen.

Det är några tankar jag har. Men, vem är jag som uttalar mig då? En vit heterosnubbe utan någon genusvetenskaplig högskolepoäng, det är faktorer som spelar in i hur min feminism tar sig uttryck.

Av Joakim Jakobsson 09 jun 2013 13:08