Mäns våld mot kvinnor måste bli en mansfråga

Kvinnoorganisationer, tjejjourer, den feministiska rörelsen har länge arbetat med den här frågan. Men, förstå mig rätt nu, det räcker. För att komma åt kärnan av problemet, män och våld, så måste vi göra det till en mansfråga. En fråga som lyfts av män, där män är en del av förändringen. Nu talar jag inte bara om Fredrik Reinfeldt-figurer som gör det i offentligheten, utan om män inom samhällsgrupper, som har sina egna kontexter att jobba utifrån.

"Men kvinnor som slår män då", kanske någon påpekar. Ja, det existerar också som fenomen. Det är inget jag förnekar, men det är inte den texten jag skriver nu. Där här är en text om män och våld. Om hur vi kan motverka detta. Män misstänks i 85 procent av de anmälda misshandelsfallen, i två tredjedelar av fallen är män offer. Jag riktar mig till relationen mellan män och våld i allmänhet, och mäns våld mot kvinnor i synnerhet.

Vad går då att göra? För det första, som jag varit inne på tidigare. Adressera frågan som en mansfråga, att det även är upp till män att jobba mot våldet. Många män har länge varit alltför passiva när det gäller att säga ifrån. Män har varit åskådare, och därmed upprätthållare, av en kultur som inte tar avstånd från våld, sparkar och slag. Det är i alla fall min erfarenhet.

En annan sak som inte nog kan poängteras: Lyssna på kvinnors erfarenheter. Kvinnor har, bland annat i organisationer jag nämnde tidigare, jobbat med den här frågan länge. Både teoretisk och praktisk kompetens finns och den måste värderas och tas till vara på bättre av oss män.

Det negativa med våldet är att det inte bara drabbar kvinnor och andra män, det drabbar även barn och kommande generationer. För vad händer med barn som växer upp i en familj där pappan slår mamman, vilka signaler sänder det till barnet? Om våld i en nära relation blir normaliserat för barnet, då kan det barnet växa upp i tron om att det ska vara så. I det här fallet, är det en liten kille så lär han sig att det är okej att slå, det gör ju pappa. Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Ett argument som hörs i den här typen av situation är "varför lämnar hon inte honom då?". Det går ju givetvis att fråga sig det, men vad som egentligen är viktigt där, anser jag, är frågan: Varför slutar han inte att slå? Det är en distinktion värd att göras. Skulden ska läggas på förövaren, inte på offret.

På slutet skulle jag vilja lyfta en annan sak. Jag har vittnat om många män som tar negativt åt sig av påståendet om att "män är potentiella våldtäktsmän/förövare". Jag gör det inte, och jag dömer inte heller män som tar illa vid sig där. Det är inte min uppgift att döma dessa män. Min synpunkt ser ut ungefär så här, vad är egentligen värst? Att ta åt sig av ett påstående som kan träffa alla som identifierar sig som en "man", eller att leva i ständig rädsla?

Jag, som man, har inga problem med det förstnämnda alla fall. Jag tycker det andra alternativet verkar vara mycket värre.

Av Joakim Jakobsson 02 jun 2013 06:00