Rättväsendet sviker våldtäktsoffret

En flicka var på fest i Umeå. Vad som skedde innan det som blivit föremål för rättsfall och debatt är irrelevant. Hon hamnade i en säng där hon blev fasthållen och fick en glasflaska tvingad in i sitt underliv mot sin vilja. Hon utsattes för smärta och männen slutade inte förrän hon blödde. Männen fälldes inte för våldtäkt. Istället spekulerades det om tjejen höll ihop benen för att hon var "blyg".

För mig var detta ett solklart fall av våldtäkt. Det som berättigar min åsikt är att ett nej alltid är ett nej. Det behöver inte ens vara ett rent nej, utan även tecken på bristande samtycke är ett nej. En huvudskakning är ett nej. En lätt knuff är ett nej. Att hålla ihop benen för att man inte vill ha en glasflaska uppkörd i sin kropp är ett nej. Ett "jag är inte säker" är också ett nej. Att ha däckat är också ett nej.

Att sexet görs för någon annans skull, att ens partner klagar och gnäller och tjatar tills man väl går med på det, är för övrigt också fel.

Att köra upp en flaska i någons underliv som inte uttryckligen sagt att hen vill och visar med kroppsspråket att det inte är okej är ett självklart övergrepp. Våldtäktsstatusen på att en människa blött ifrån sitt allra mest privata och känsliga delar för att några individer fört in glas i hen, kan inte ens ifrågasättas. Den är lika självklar som att himlen är blå.

Men när det kommer till våldtäkt resonerar den svenska lagstiftningen annorlunda.

För att en våldtäkt överhuvudtaget ska ses som en våldtäkt i rättväsendets ögon finns det särskilda krav att ett nej alltid är ett nej är inte något som räcker i vad som kallas "rättvisans ögon", bland annat att en förövare tvingat till sig sex med hot om våld eller direkt våld. Lagens utgångspunkt innebär i princip att samlaget var enligt samtycke tills motsatsen bevisats. Det gör det svårt för åklagaren i fallet att bevisa. Som ni vet finns det ju oftast inte filmkameror i buskar eller polare som skvallrar för polisen om vad som egentligen skedde på festen.

Enkelt sagt: Det är förövarens ord som räknas först. Det är hens ord som måste motbevisas. Istället för att det är förövaren som faktiskt måste försvara sitt fall mot offret, som är den utsatta. Men tänk om vi vände på steken?

En samtyckeslag förespråkas på sina håll för att motverka detta. Istället för att rätten utreder huruvida offret sagt nej så utreder rätten: Kan offret verkligen sagt ja till allt detta, som i den här situationen, sa tjejen verkligen JA till att få en glasflaska uppkörd i underlivet medan hon led? Ville hon det?

På så sätt sätter vi fokus där det hör hemma; på gärningsmannen. Våldtäktsmannen. Varför kallar vi det fortfarande våldtäktsmannen? Gärningsmannen? Här behövs verkligen en könsneutral benämning. Men det får bli i en annan krönika.

I slutändan ska inte flickan behöva bevisa att hon inte ville få en glasflaska upptryckt i sig. Bevisansvaret ska ligga på männen som utsatte henne för detta.

Av Angela Larsson 17 maj 2013 06:00