Feminismen och islamofobin

För några veckor sedan skrev jag en artikel där jag kritiserade Nalin Pekgul, Hanna Gadban och Bahare Andersson för att de förolämpande och demoniserade muslimska samhällen 1. Hanna Gadban, som kallar sig en muslimsk feminist, skrev en artikel där hon anklagade mig för att ge en manlig version av verkligheten 2.

Jag kommer inte att börja med att säga att Hanna Gadban talar ur ett "kvinnligt perspektiv". Det vore fel om jag sa så.

Vad jag dock vill understryka är att Gadban talar från en västerländsk feminists perspektiv, som utgår från att mannen är den enda missbrukaren av kvinnors rättigheter. I Afghanistan till exempel, upprepas ständigt att det är den "vilda afghanska mannen" som förföljer kvinnor dag och natt. Det faktum att krig och fattigdom bidrar till kvinnors utsatthet ignoreras. Det verkar inte finnas något försök att förstå det faktum att kvinnor hela tiden är extremt sårbara i vilken del av världen som helst, så snart kriget bryter ut. Även om talibanrörelsen inte existerade, skulle kvinnor inte känna sig säkra i ett land där bombningarna inte har slutat för en sekund sedan 30 år tillbaka.

Vad som måste sägas ändå, är att många västerländska feminister har omprövat några av sina tidigare uppfattningar om muslimska samhällen. Denna förändring var nödvändig eftersom den västerländska feminismen har kritiserats för att vara en del av den västerländska imperialistiska diskursen. Det har hävdats att det officiella väst har för vana att globalisera sina värderingar och normer och förvränga utvecklingen i samhällen, i syfte att rättfärdiga ockupation och militära interventioner. Men Hanna Gadban och många andra feminister med utländsk bakgrund i Sverige har inte omprövat sina idéer. I själva verket, och vad som måste betonas här, är de mer katolska än påven.

Under det att många kritiserade Omar Mustafa för att bjuda in personer med kontroversiella åsikter, attackerade Gadban och några av de så kallade muslimska feministerna inte bara Mustafa, men även islamister och muslimska samhällen. Deras åsikter verkar likna den neokonservativa diskursen om den muslimska världen. Problemet i Rinkeby, Kabul, Kairo, eller i Bagdad, sägs vara orsakade av den efterblivna muslimska mannen, som är oförmögen att göra bra saker och bara missbrukar kvinnor och misshandlar barn.

Den muslimska mannen har, enligt Gadban, hela tiden fel. Han kan inte vara rätt ens en gång under sitt liv; han är underutveckling, extremism och terrorismens ursprung. Berättelser om amerikanska soldater som våldtog kvinnor i Irak och Afghanistan, å andra sidan, är inte viktigt. Det lidande irakiska och afghanska kvinnor utsätts för på grund av förlusten av sina män som dödades av ockupationsstyrkorna är också irrelevant. Hanna Gadban skulle sannolikt inte bjuda in en palestinsk kvinna som lever under ockupation för att markera medlidande med palestinska kvinnor. Hon verkar bara identifiera sig med kvinnor som inte får köra bil i Saudiarabien, eller kvinnor som protesterar mot islamisk sharialag.

Detta leder mig faktiskt till det kontroversiella uttalandet att vissa aktivister med utländsk bakgrund uttrycker extremistiska åsikter mot muslimer i syfte att säkra fotfäste i en värld där islamofobi har blivit en utbredd valuta. Jag är därför inte förvånad när Hanna Gadban och Bahare Andersson gav exempel på diktatorer: de nämnde Ayatollah Khomeini, Sadam Hussein, Hitler och Stalin, men aldrig israeliska ledare som kränker grundläggande rättigheter av palestinier 3.

Gadban anklagade mig för att missbruka rasism och islamofobi, men kanske varje person som bor i Rinkeby och Tensta, oavsett hans eller hennes bakgrund, har redan känt hatpropaganda i Nalin Pekguls ord som skriver på Newsmill:

"Kvinnor sitter inte längre på kaffeer. Fler och fler har slöja och de rör sig inte i centrum på samma sätt som tidigare... Om man inte har slöja kan man bli bespottad eller ifrågasatt... Att ha jeans som muslimsk kvinna anses omoraliskt." 4.

Det verkar som om Gadban och Pekgul inte vet att det är rasism att generalisera om människor i negativa termer. Inte heller vet de att de orientaliska negativa stereotyperna av muslimer, vilka de har upprepade gånger baserat sina argument på, redan har registrerats i arkivet av historien som rasistiska idéer.

Precis som jag sade tidigare, kan Pekgul prata illa om Kurdistan eller någon annan muslimsk nation eftersom världen har redan en fiktiv bild av den islamiska Orienten. Ändå skulle hennes åsikter fortfarande ifrågasättas av dem som har studerat den muslimska världen noga. Pekgul hävdar att islamiska traditioner i dagens Kurdistan grundar sig i islamisk militarism 5. Naturligtvis behöver man inte att tänka så mycket för att avslöja att detta bara är en fantasi. Den kurdiska milisen i allmänhet domineras av antingen vänstergrupper eller pro väst-sekulära fraktioner såsom Peshmerga. Om islam tog fart under åren i Kurdistan, skulle det vara på grund av de sociala och progressiva aktiviteter islamiska organisationer har gjort i regionen. Ingen militär grupp kunde ha utmanat Peshmega, som arbetade nära med de amerikanska styrkorna för att störta Saddam Husseins regim. Tyvärr verkar det, vare sig i Gadban eller Pekguls fall, inte finnas något försök att förstå passionen för den orientaliska världen. Pekgul och Gadban kan inte förstå att deras värderingar inte är universella, och att folk kanske föredrar olika sätt för att leva.

Argumentet jag har försökt att göra är inte om islam bör debatteras eller inte som vad Gadban verkar säga. Hanna Gadban ignorerar verkligheten när hon säger att det är "acceptabelt att kritisera andra religioner medan det fortfarande tycks vara tabu att vara islamkritiker". Sådana yttranden skall uppfyllas med reservation, inte bara för att det är felaktigt, men också eftersom det är missvisande. Gadban har ignorerat att Omar Mustafas politiska framtid förstördes för alltid eftersom han bjöd in någon som diskuterade frågor som rör judar. Gadban verkar vara också blind för det faktum att andra religioner är sällan, om inte aldrig, debatteras eller diskuteras i offentligheten. Det är bara muslimer som är hela tiden granskas, studeras, analyseras, demoniseras, misstänkt, förtalas, och så vidare. Det verkar viktigt att påminna Gadban om vad jag har skrivit i min tidigare artikel:

"Påståendet att det inte finns debatter om islam och islamism i Sverige motsäger verkligheten. När terrorismen slår till, så debatteras islamiska läran; när det gäller extremismen, alla är överens om att fundamentalistisk islam är det stora problemet i samhället; när integrationen diskuteras, så blir muslimska invandrare det första som det pratas om, osv.’"

Till slut vill jag säga att jag tror att alla frågor bör diskuteras i ett demokratiskt samhälle. Debatten bör dock inte vara baserad på historiska stereotyper eller rasistiska idéer.



Referenser:

1. Länk: newsmill.se

2. Länk: newsmill.se

3. Länk: newsmill.se

4. Länk: newsmill.se

5. Länk: newsmill.se

Av Ammar Abu-Arqoub 13 maj 2013 11:56