Socialismen - helt ute?

Många undrar säkert varför det går så dåligt för socialismen och socialdemokratin nu för tiden. Ja, man kan säga att den är helt ute. Men det finns en mycket enkel förklaring. Det gemenskapsideal som fanns en gång när man byggde upp nåt som liknade ett välfärdssamhälle är det allt färre som bekänner sig till. Och det finns knappast några utsikter för att socialismen i någon form ska komma tillbaka. Nu är det konkurrensen och penningcirkusen som styr världen.

Sverige har dock haft tur i sin politiska och ekonomiska utveckling och framgångsrikt kunnat bygga ett samhälle med lagom mycket gemenskapstvång. Värre har det gått för de kommunistiska regimerna. Där blev det alldeles för mycket av tvångsmässig gemenskap. Lena Andersson har skrivit en mycket läsvärd kolumn i DN: Kostnaden för avskaffad kapitalism. Efter att ha läst den så får man en ny syn på vad som egentligen händer här i världen. Och man kan inte precis tala om att vi är på väg mot en lyckosamhälle om nu den här utvecklingen ska fortsätta i samma banor som hittills.

Det har alltid varit ett problem för socialister när det gäller det påtvingade gemenskapsidealet. För det är egentligen helt emot människans natur att ständigt och jämt umgås med en massa människor. Här i samhället där jag bor har vi sex grannar som bor i villor. Inte en enda umgås vi med. Möjligen säger vi hej om vi råkar stöta på nån. Inte har jag nån lust att prata. "Gemenskaper kan vara mycket mycket otäcka. Särskilt när det inte finns nån utväg ur dem eller in i dem annat genom födseln", skriver Lena Andersson. Det betyder att för att socialisterna ska komma tillbaka till makten så måste folk övertygas med milt tvång om att vi måste jobba mycket mer med varandra än mot varandra för att samhällsutvecklingen inte ska bli riktigt otrevlig. Det är dock helt klart att folk ännu inte är mogna för det. Och det kanske vi inte blir förrän utvecklingen i världen blivit helt kaosartad. Möjligen är vi på väg mot ett hälsosamt kaos.

Av Lennart Karlsson 01 apr 2013 06:00