Il Papa - Kardinal Karlsson

Kardinal Janne Karlsson, 55, vandrar i den stora gruppen kardinaler genom Sixtinska Kapellet. Han funderar över ordet "konklav", på svenska "slutet sammanträde". Oj, det ska bli spännande det här, tänker han. Tur att jag tog med en köttbullsmacka i mitran. Vi ska välja påve i konklav, det slutna sammanträdet som pågår oavbrutet tills kardinalerna enats om den nye Biskopen av Rom, tillika påve, i dagligt tal "Il Papa". Den gamle, trötte Benedictus har abdikerat, som den förste på sexhundra år. Il Papa brukar vanligen lämna sitt ämbete med naturlig avgång, fötterna först, alltså avlida i tjänsten med både mitra och pontificalskor på.

Och den svarta röken ur kapellets skorsten som signalerat att senaste valomgången inte nått två tredjedels majoritet ska byta färg till vit med hjälp av torr halm och alla valsedlarna. Och hundratusen människor jublande på det enorma torget utanför.

- Men slutna sammanträden hade vi hemma också. I motorklubben i byn på östgötaslätten, tänker kardinal Karlsson. Vår konklav behandlade frågor som nya mekarplatser, hyra ett gammalt klubbhus av kommunen eller att klandra ortens övernitiska polispatrull. De som i frågan om trafikbrott indelade medborgarna i två grupper: straffade och ännu icke straffade. Ordningsmaktens egna konklav?

De prydliga, nystrukna kardinalerna med sina vita huvudbonader, mitror, de djupröda tunikorna sprider värme i åskådarnas frusna själar. Men stopp och hallå, en av de höga herrarna har en tydlig oljefläck, ett tumavtryck, på sin vita huvudbonad. Och slängkappans uttag för att nå fickan i jeansen därunder visar tydliga spår av damm och olja. Mitt i mängden märks det knappt men kardinal Janne Karlsson ser blickarna och tänker:

- Aj fan, jag skulle nog haft meckaroverallen på mig i morse när jag servade Maseratin...

Många av oss, inte bara kardinal Karlsson, har gjort det misstaget, att skruva på bilen i bästa kostymen. Och kragen på hans högkyrkliga pontificalskjorta verkar en smula solkig. Och en av kardinalerna klampar tydligt - vår Karlsson. Han försöker gå så tyst som möjligt i sina trätofflor av ask ifrån Moheda. Glömde ju byta till pontificalskorna...

Någon stänger portarna till rummet där kardinalerna skall vistas intill att beslutet tagits. Man förvärmer kaminen, eldar lite med något som inte röker och alltså inte kan misstolkas som röksignal. Man gnuggar händerna över kaminen i den råa luften. Och omröstningen börjar. Alla skriver namnet på någon kollega och viker ihop lappen till en storlek av 2x2 centimeter.

Rösträknarna kontrollerar att antalet lappar i urnan stämmer med antalet röstande. Och samma namn, kardinal Jan Karlsson, finns på flera än två tredjedelar av papperslapparna och påven är vald. In med lapparna och ett fång torr halm i kaminen och jublet stiger där ute tillsammans med den vita röken och mediafolket ruskar i den låsta porten och budskapet når de ettusen ett hundra miljonerna praktiserande katoliker. Och oss andra, runt vår jord.

Men kardinal Janne Karlsson från Östergötland kommer knappast att bli så älskad som Johannes Paulus II, den polske påven, den gode påven. Möjligen av oss miljoner motordårar. Kardinal Jan Karlsson tar sig påvenamnet "Maserati I".

Av Lennart Lundwall 14 mar 2013 06:00