Avund eller sjukt samhälle?

I dag funderar jag med övermåttan berättigad avundsjuka över märkliga företeelser i vår bräckliga demokrati med dess förljugna jämlikhetsmyt. Jag fick ögonen på LO-rapporten där en normalavlönad börsbolagschefs lön jämförs med en vanlig anställds. Avundsjuk så ögonen rullar och öronen fladdrar läser jag att VD-lönen i våra börsbolag är 47 gånger högre än hans personal på verkstadsgolvet. Verkstadsgolvet är visserligen inte så vanligt längre i Sverige. Nej, arbetarna i dag strävar för småpengar i fabriken i Kina eller Polen, så jämförelsen haltar och bör kanske i stället göras med någon på kontoret.

Vi lever ju inte längre av tillverkning, det handlar gubevars om tjänsteföretag. Vi gör varandra små tjänster och tar betalt för dessa. Funderingen över hur VD:n hinner göra omvärlden 47 gånger flera tjänster än herr Karlsson på kontoret, dessa frågor står som alltid obesvarade. Det kan väl inte vara så enkelt att VD:n har 47 gånger högre lön helt i onödan? Bortkastade miljoner av aktieägarnas pengar. Varför har avdelningschefen fem gånger högre lön än Karlsson, helt utan saklig grund? Jobbar han verkligen för fem?

Man kan undra om bolagsstyrelsen tror på sina egna myter om att VD:n är 47 gånger effektivare och lika många gånger mera värd än Karlsson, som i sitt anletes svett stannar i timtal efter reglerad arbetstid för att hinna utföra alla de på honom ålagda arbetsuppgifterna efter rationaliseringsvågen. Man talar om lön efter prestation. Herrarna i styrelsen är alla involverade i flertalet andra bolagsstyrelser och värnar givetvis om den "ersättningsnivå" som man lyckats uppnå i någon av de övriga styrelserna där de förekommer. De har att själva sätta sina löner, ersättningar och pensionsavtal. Ett dussin oerhört välbärgade äldre herrar i högkvalitativa kostymer i klassiskt snitt från Armani eller Brioni och jättestora dyra blanka svarta skor från Edward Greene. De träffas hos någon mindre folklig krögare för att under angenäma former bestämmer sina lönevillkor. Vilka raffinerade metoder att pumpa och stärka varandras vacklande ego!

Dessa extrema klassbevarande löneskillnader gäller kanske högst ett hundratal svenskar styrelseproffs och VD-personer och påverkar samhällsmoralen mera än de påverkar landets ekonomi. Då är det värre med löneskillnaden mot våra valda ombud, "den demokratiska eliten": en riksdagsplats arvoderas med fyra gånger en arbetarlön. En funktionär i EU-parlamentet lyfter 8-10 arbetarlöner, så kallade "fringisar" oräknade. Då arbetaren och hans fack lyckas roffa åt sig tre procent i löneökning så ror hans fackordförande åt sig tre- fyra arbetarlöner men företagets ägare sopar hem 25 procents löneökning. Varje år.

Om man vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden så ska man fortsätta värna, som gjorts det senaste decenniet, om bemanningsbranschen. Den vägen skrämmer man man bort fackföreningarna och en rättvis löne- och villkorssättning. Ingen bemanningsanställd öppnar truten i onödan. Ty ett skitjobb är i alla fall ett jobb. Och i plånboken ser vi resultatet av vår "arbetarregerings" kamp mot vanligt folk.

Tänk innan du röstar. Du har god tid på dig.

Av Lennart Lundwall 28 feb 2013 06:00