Fallet da Costa - sorgligt gotiskt

Jag vet knappt var jag ska börja, så jag börjar på det mest naturliga sättet, helt väntat, med en snabb genomgång av fallet da Costa. En genomgång som riktar sig till de som glömt detaljerna och de som var för unga för att följa nyheterna när det begav sig.

Fallet da Costa är ett av Sveriges absolut mest kända, omdebatterade, tillkrånglade, vanvårdade, mytologiserade och politiserade rättsfall, men brottets bakgrund är trots allt ganska enkel och lättbegriplig. Det behövs inga avancerade teorier, det finns ett tydligt socialt sammanhang och troliga brottsorsaker, och fallet är säkerligen inte alls så mångfacetterat som många har velat få det till. Den nebulosa av föreställningar och lösryckta bilder som utgör fallet da Costa - som i folkmun kallas Styckmordet - börjar med ett dödsfall. Ett inte helt oväntat dödsfall.

Sommaren 1984 försvinner den prostituerade narkomanen och langaren Catrine da Costa. Hennes anhöriga börjar sakna henne i slutet av juni. Da Costa fyller år den nittonde juni, och hon brukar ringa sin mor och syster varje år och säga vart presenterna ska skickas. Sommaren 1984 hör hon inte av sig som hon brukar. Delar av da Costas kropp hittas sedan dumpade, förpackade i svarta plastsäckar. Fynd görs på två platser i Stockholm, i juli och augusti, i ett buskage vid Karlbergs strand och i ett buskage vid Eugeniavägen, någon kilometer från Karlbergs strand. Man hittar ett av de avskurna brösten, armarna, de delade benen och den delade bålen. Huvudet, det andra bröstet, inälvorna från buken, inälvorna från bäckenet, da Costas kläder, smycken och närmaste tillhörigheter återfinns aldrig.

Polisen får på vintern 1984 tips om en mycket illaluktande container vid Eugeniavägen, en container som ska ha tömts på sommaren. Polisen beger sig till Ullnatippen och gräver förgäves i de frusna avfallsmassorna. Den som dumpat kroppsdelarna har redan från början ett alarmerande stort försprång, och da Costas umgänge visar sig dessutom vara svårforcerat och svåröverskådligt för polisen, vilket inte är förvånande. Många av da Costas bekanta saknar fast bostad, många har saker att dölja, många misstror polisen, och missbruk fördunklar självklart den allmänna minnesförmågan. De tips som kommer in behandlas dessutom med högst varierande intresse och ambition, och relativt snart fastnar polisen för en mycket udda och osannolik person i sammanhanget, en läkare som har köpt sex på Malmskillnadsgatan, men som inte har någon som helst dokumenterad koppling till da Costa. Och snart dras ännu en läkare in i utredningen, och en vild ryktesflora uppstår, ambitiöst underhållen och utvecklad av media.

Efter en gravt misskött utredning och en gravt misskött rättsprocess fråntas de två läkarna permanent sina yrkeslegitimationer. De kan sedan aldrig mer återgå till en normal tillvaro och förlorar också kontakten med sina barn. Läkarna har ett barn var, en flicka född 1983 och en pojke född 1985. I början av den utdragna polisutredningen försöker den ena av läkarna att begå självmord genom att förgifta sig, och den efterföljande sjukhusbehandlingen leder till att hans hörsel blir så gott som utslagen. Läkarna döms aldrig för något brott, de får inget straff, men de förklaras skyldiga till styckningen i ett så kallat domskäl, och detta går inte att överklaga.

Detta är en väldigt sorglig, obehaglig och tankeväckande historia, riktigt intressant, även utan de mytologiska, folkloristiska utlöpare och spekulationer som kommit att omge fallet. Det har skrivits tre böcker om fallet da Costa och hundratals artiklar, och det finns flera realistiska teorier om vem som styckade och kanske mördade Catrine da Costa. Det kan ha rört sig om ett rånmord, da Costa kan ha råkat ut för en snedtorsk, alltså en gravt störd sexköpare, hon kan ha dött i en kriminell uppgörelse, av en överdos eller genom kvävning da Costa hade mycket svag hälsa den sista tiden, och hennes död kunde mycket väl ha följts av en panikstyckning, något som till exempel Leif GW Persson har argumenterat för. Ja, det finns många idéer, många nyktra resonemang att arbeta med, men det finns något annat också hos detta fall också, något annat som lockar än det rent tekniska och polisiära, något som drar till sig nya människor hela tiden, och det har inte bara att göra med fallets ovanliga natur och att det förblivit ouppklarat. Nej, det finns en mytisk kraft här, och jag ska försöka sammanfatta och åskådliggöra den på ett personligt, skönlitterärt sätt.

Fortsättning följer.

Av Kim Larsson 26 feb 2013 06:00