Sveriges bevakare har lutat sig bakåt

Då den moderna journalistiken grundades fick journalisten i det nya demokratiska samhället rollen som förmedlare mellan makten och allmänheten. Eftersom samhället blivit så komplext behövde allmänheten neutrala tolkar för att förstå de politiska processerna.

Filosofen John Dewey ansåg medborgarna som kapabla, men att den nya journalisten skulle agera expert för de konsekvenser som uppstod. Tyngdpunkten skulle dock inte läggas på jämlikhet.

Den svenska yrkeskåren fick därmed uppdraget att rapportera från ett samhälle som byggde upp en välfärd som genererade en känsla av lika värde. I första hand likvärdigt då det gällde ekonomiska samhällstjänster, som skola, sjukvård och sociala försäkringar. En arbetsuppgift som kanske inte till alla delar kräver den expertkunskap som filosofen John Dewey anspelade på.

Först på 1990-talet behövdes de verkliga expertkunskaperna tas fram för att kunna tolka den extrema ekonomiska situation landet försattes i. Sveriges befann sig i ett krisläge med en gigantisk inflationsbubbla vilket hade byggts upp av tre socialdemokratiska regeringar under tiden 1982-1991.

År 1990 uppmättes produktionsbortfallet till nära 6 procent och ett budgetsaldo som försämrats på tre år, från ett överskott på 4,2 procent av BNP till ett underskott på 12,3. Den öppna arbetslösheten steg markant från 1,7 till 8,2 procent under samma period. Medicinen blev en viss stabiliseringspolitik som rättade till det mesta utan den att sudda ut ungdomsarbetslösheten.

Den gången var bevakningen inte ense om orsak och verkan, förrän Göran Persson senare använde kvasten. Migrationsfrågan med en stadig befolkningstillväxt som under senare hälft av 80-talet låg på cirka 50 000 invandrare per år, togs över huvud taget aldrig upp.

I dag står Sverige återigen med siffror på 7,4 öppen registrerad arbetslöshet och bara en 0,7 procentig ökning av BNP på årsbasis. Alla oregistrerade med anställningsbarhet som är en större grupp har däremot inget ansikte i SCB. Men denna gång gör Alliansen bara sidledesförflyttningar utan en stabiliseringspolitik värt namnet.

Allt är sig likt bara det att den här gången är man totalt ense i den fråga som gäller migrationspolitikens inverkan på arbetsmarknaden. Den har vare sig effekt, inflytande eller ekonomisk påverkan, den tros likna vid ett nollsummespel med regler som kräver avgiftsfria transfereringar av statliga tjänstemän utan lön.

Det är heller ingen som förvånas över att statsminister Fredrik Reinfeldt anser att svensk industri inte erbjuder några jobb. Svaret finns hos våra svenska dotterbolag i utlandet. Bolagen har nästan 1,2 miljoner anställda. Från mitten av 90-talet till 2010 har 200 000 svenska jobb försvunnit, samtidigt som dotterföretagen etablerat sig utomlands och kunnat anställa 500 000.

Om man exkluderar stat och kommun, är av alla anställda i landet bara drygt hälften svenskar. Volvo och några andra storföretag har redan planerat en flytt till andra sidan Östersjön. Att sedan 638 företag gått i konkurs i januarikylan talar för att Sveriges arbetsmarknadspolitik snöat in dess politiker tillsammans med bevakarna.

Vilken typ av journalistik försöker då vår press representera, när man inte kan summera eller addera? Det kan väl inte vara så illa att kåren bortser från en serie logiska steg i tankeverksamheten. I den stund har man backat till tiden före den moderna journalistikens början på 1900-talet, och därmed även missat den förmåga som mänskligheten haft sedan stenålderstiden, att dra korrekta slutsatser.

Om nu förmågan ändå finns kvar, vilken slutsats drar kåren gällande Olof Palmes politik på 60-talet? Var han och partiet fascistiskt på den tiden, om man bortser från kravet att individen skall underställa sig statens behov?

Frågeställningen bygger på proposition 1968:142. Socialdemokraterna krävde då att en förutsättning för att jämlikhetsmålet skall kunna nås är att invandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt. En grundläggande utgångspunkt för svensk invandring bör därför vara att den inte skall motverka den önskvärda utvecklingen på andra samhällsområden. Vid en arbetsmarknadsmässig bedömning av framtida invandring bör således hänsyn tas till om det redan finns undersysselsatta medborgare i samhället som först bör beredas sysselsättning.

Om svaret är nej, varför anses då de som ser sig vilja vara med och bestämma vilket antal som är gångbart för att befolkningen skall kunna bära kostnaderna långsiktigt, samt samtidigt bibehålla den gemensamma identiteten, ja varför är dessa medborgare per automatik "svenska nazister"? Fascister eller nazister, OSA före nästa val.

Själv är jag övertygad i händelse av att Ryszard Kapuscinski, Walter Lippman eller John Dewey i dag vore ansvariga för svenska redaktioner vilka bevakade samhällspolitiska frågor, hade sidorna varit kritvita. Etiken på redaktionen hade krävt ett avståndstagande från alla reportrar att delta i arbetet med att undersöka något som de har personlig konfirmeringbias gentemot.

Jag avslutar med ett tips för de som vågar ta ett avsteg från elefantparaden. Arbetsmarknadsutbildning är samhällets absolut mest kostbara tjänst och i samband yrkesinriktning för obefintliga jobb i det närmaste olagligt.

AK-jobben under 1930- och 40-talet har efter studier visat sig vara kontraproduktiva. Kostnaderna för dess ineffektivitet och administration visar att det hade varit lönsammare för samhället om totalkostnaderna delats ut som kontantbidrag åt de arbetslösa.

Utgifterna är än idag så gigantiska att kontantbidragsmottagare skulle öka produktiviteten via konsumtion med procenttal som skulle slå alla politiska processer för utökad statlig tjänstesektor, ja, till och med hårdare än "Socker-Connys" järnrör!

Av Leif E Ström 07 feb 2013 06:00