Allah är stor - men Turkiet är större?

De rödvita turkiska flaggorna hängde fortfarande kvar på några balkonger och vinden tog tag i några av de allra största gigantiska jätteflaggorna uppspända mellan höghusens balkonger och brandtrappor i hamnstaden Mersin, mittemot Cypern. Vinden fångade även upp till synes oändliga svärmar av emigrerande tranor i långa utdragna sträck på väg söderut över Medelhavet till ännu varmare trakter i Afrika. Några små vindpustar letade sig ner till de små caféerna längs strandpromenaden och svalkade cafégäster som satt och drack te, rökte vattenpipa och spelade dam, medan några få i likhet med mig plågade sin kropp med att jogga lätt i det röda gruset längs strandpromenaden i tjugosexgradig eftermiddagssvalka.

Det såg ut som en idyll dagen efter den turkiska republikens firande under Cumhürriyet Bayram Republikens dag, när minareternas svarta megafoner riktade i alla väderstreck förstärkta av bullriga högtalare halv tre på eftermiddagen återigen kallade de trogna till bön med försäkran att Allah är stor på sjungande arabiska: "Aaa ...llaa hum ek´ber! ... Aaaa ...lla hum ek´ber! ..."

Dagarna före var det Kurban Bayram Offerfesten Länk: sv.wikipedia.org som firas på ett sätt som liknar vår julafton med att man besöker sin släkt och nära och kära. Skillnaden mot vår slaktade julskinka är att slakten av fåren eller getterna är mindre dold. Dagen före deras slakt hade jag stött på en flock svarta och vita getter som ivrigt betade på de löv de kom åt på träd och buskar under överinseende av några barnaherdar, som om de var extra glupska i sin sista stund i livet! Det där med att den största biten av det slaktade fåret eller geten ska ges till fattiga och hungriga under Kurban Bayram verkar inte alltid tas så allvarligt. I det höghus där jag bodde med min sambos syster och hennes man berättade en släkting att två höghus ofta gick ihop sig och slaktade djuren, utan att bry sig om att dela med sig till några behövande.

Nu var det den turkiska republikens åttionioårsdag som skulle firas. Men republikens grundare, Kemal Atatürk, kunde på sina upphöjda häststatyer runtom i Turkiet blicka ner på stor oro under den turkiska republikens firande, som blev förvandlad till en tuppfäkting mellan ledarna för det religiösa styrande partiet AKP och det tidigare styrande sekulära partiet CHP. CHP ville arrangera sitt eget firande men fick inget tillstånd för det. Premiärminster Tayip Erdogan motiverade beslutet att inte ge tillstånd till CHP:s firande med att han hade fått information om att CHP-sammankomsten kunde bli våldsam. Polisen försökte därför stoppa CHP-anhängare från hela Turkiet för att samlas till ett eget firande i Ankara. Men polisens peppargas och vattenkanoner kunde inte hindra CHP:arna att marschera upp till "Anitkabir", Atatürks mauosleum, i huvudstaden.

"Splittrad republik!" "Gergin Cumhuriyet" var den vänsterradikala tidningen Evrensels drastiska rubrik den 29 oktober. CHP:s ledare passade på att ta betalt för gammal ost, det vill säga att han som alevit tidigare i år hade blivit beskylld av Erdogan för att stödja Erdogan i Syrien, genom att i sin tur kalla premiärministern för "Tayip ASSAD Erdogan". "Historisk ursäkt av Turkiet"

Efter att ha vänt borta vid Hilton Hotell för att med solen i ansiktet den här gången sakta jogga tillbaka några kilometer tillbaka, passerades jag av en motorcyckelpolis i hjälm och solglasögon till vänster om mig på trottoaren. När den efterföljande polisen kom jämsides med mig vände han plötsligt sitt hökansikte mot mig och tycktes göra en misstänksam polisiär avscanning av min person under sina solglasögon. Jag tänkte instinktivt att det var bäst politik att inte visa någon som helst tvekan och tittade därför lika stint tillbaka under mina solglasögon tills polisen gav upp den "arga leken" och körde förbi mig. I parantes sagt kunde polisen ha tagit mig i förvar för att jag inte hade något ID-kort på mig fick jag reda på senare av en släkting till min sambo! En bit bort nära Mersin Marina, ett nytt litet fashionabelt shoppingcentra, kom jag ifatt motorcyckelpoliserna som hade stannat till vid två unga killar som stod vid strandkantens stora vita stenar och blev kroppsvisiterade och avkrävda på sina legitimationer.

Av naturliga skäl ville jag inte verka allt för intresserad, utan fortsatte på min joggingtur under den brinnande solen med svetten rinnande från pannan under solkepsen och spekulerade i min hjärna över denna händelse.

De båda ungdomarna hade kanske pratat lite för högt om känsliga politiska saker, vilket någon alert cafégäst som god medborgare noterat och rapporterat till polisen? Kanske ungdomarna rentav var kurder som uttryckt sympati för en hungerstrejk i turkiska fängelser av kurdiska politiska fångar, som då sedan den 12 september hade pågått i 49 dagar. De hungerstrejkande fångarnas krav var följande: tillåtelse att använda kurdiska i skolor och domstolar, samt att den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan isolering sedan 477 dagar upphörde.

"Du kan inte hota staten", var premiärminister Erdogans spontana kommentar till hungerstrejken och han undrade retoriskt varför inte det prokurdiska partiet BDP också hungerstrejkade. Det var ett märkligt påstående eftersom mer och mer BDP-medlemmar sympatistrejkade ju längre strejken höll på. Kurdisk protest om hungerstrejk

Den 13 november kom en liten öppning angående åtminstone ett krav från de hungerstrejkande, då den turkiska regeringen lämnade in ett nytt lagförslag om att tillåtta att kurdiska kan användas för försvaret i rättegångar. Government submits bill on Kurdish in courtroom

Men redan dagen efter den 14 november, hoppade EU:s president Martin Schultz in i handlingen och uppmanade de hungerstrejkande att avbryta sin strejk och i stället ägna sig åt "politisk dialog"! Samma uppmaning till dialog riktades inte till adressaten, justitieministern Sadullah Ergin , som i stället fick beröm för att Turkiet gjorde allt medicinskt för att hålla de hungerstrejkande vid liv. STOP THE HUNGER STRIKE AND ENGAGE IN ACTIVE POLITICS



Stöddemonstration för hungerstrejken i Antiokia: "Kvinnor vill inte ha död! Kvinnor vill ha lösning!"


Så kom då den överraskande nyheten söndagen den 18 november att hungerstrejken i turkiska fängelser hade avbrytits på uppmanning av PKK-ladaren Öcalan! BDP wary and Turkish government relieved as strikes end

Och det visade sig att inte bara EU, utan även MIT turkiska säkerhetsjänsten hade försökt stoppa hungerstrejken. Enligt tidningen Radikal hade företrädare för MIT besökt Öcalan i hans fängelse på Imraliön tre gånger under de två sista månaderna. MIT var tydligen ett undantag för Öcalans isolering. Nu återstår att se om Öcalan också ska tillåtas att för första gången sedan femton månader även få träffa sina advokater? Detta sedan president Gül nu säger att det är tid för parlamentet att snabba upp ansträngningarna för att lösa den kurdiska frågan i Turkiet. En klar kovändning från premiärminster Erdogans första avvisande kommentarer om hungerstrejken. Turkish president hints at dialogue for Kurdish woe

Men att hungerstrejken skulle avslutas på detta sätt visste jag förstås ingenting om när svetten lackade på min panna den sista kilometern på min joggingtur. Solen började vid den tiden gå ner över de stora båtarna på väg till och från Cypern uppradade längs horisonten, de tålmodiga fiskare som fortfarande hoppades på napp vid pirerna och de lösspringande katterna som inte fann någon anledning att springa. Katterna verkade att vara fullt nöjda med att jamande tassa omkring under palmer och andra exotiska träd och ibland när magen började kurra gå och tigga fiskrester från någon fiskrestaurang eller sova i gröngräset.

Högt upp i en av höghusen längs strandpromenaden var det skönt för en människa som mig att på kvällskvisten ta en snabb dusch och passande nog, på Republikens dag, njuta av att sakta dricka ett glas raki, Atatürks turkiska favoritbrännvin och nationaldryck med anis- och lakritssmak, med rostade kikärter och saltade mandlar som tilltugg.

Jag betraktade hur en lämplig mängd vatten snabbt spädde ut den vattenklara färgen i min raki till en mjölkaktig färg. Slutresultatet av blandningen kallas för "lejonmjölk" och fick som effekt att jag mer och mer började känna mig stark och modig som ett lejon! Ett lejon med ögon som kunde se in i mitt rakiglas ända borta till den syriska gränsen längre åt sydöst där tusentals markbundna människoflyktingar i oändliga lämmeltåg rörde sig i motsatt riktning mot tranornas fria flykt över Medelhavets vidder. Men jag såg också att de stackars människodjuren stoppades vid gränsen, om de inte hade turkiska pass förstås... Turkey halts entries from Syria

Av Lennart Asp 22 nov 2012 06:00