En slagen skribent, men inte död

Nu ikväll gick jag in här på Sourze och fluktade runt lite och läste en hel del bra artiklar. Jag såg att jag hade min spalt kvar, men reflekterade också över att mina alster, som en gång i tiden var så många, numera kommer i ett fåtal, och jag började fundera över varför det blivit så.

Under de åren jag skrivit har det varit viktigt för mig att vara sann i mitt skrivande. Det har också varit viktigt att vara ärlig med vem jag är för jag tror att man då är lite mer eftertänksam med vad man skriver. Är man anonym är det lättare att säga saker som man sedan inte behöver försvara och eventuellt konfrontera, så min intention har varit att försöka få fram en känsla och ibland en åsikt. Vi simmar alla runt i samma damm, och även om vi alla är unika varelser med varsin historia så är vi också väldigt lika. Vi föds, vi växer, vi går på nitar, vi älskar, vi åldras och vi gör så gott vi kan. Jo, det är min innersta övertygelse att alla gör så gott de kan i den givna situationen även om vi ibland kan höja på ögonbrynet och undra vart det där nu kom ifrån.

Att skriva är att lämna ut en stor del av sig själv, och jag har aldrig känt att jag behövt ljuga, försköna eller undanhålla något, för om jag inte är ärlig med vem jag är, hur ska jag då kunna nå fram till någon? Däremot har jag varit väldigt noga med att inte namnge någon person, så att den människan ska känna sig utsatt, speciellt på ett forum där man inte kan försvara sig.

Tyvärr har jag hamnat i blåsväder några gånger, och då speciellt när jag bloggade på Dagens sjuksköterska. Jag hann inte med mer än fyra texter, för om man lyfter fram den problematik som alla som arbetar inom sjukvården lever i dagligen så blir man inte populär hos arbetsgivarna. Det handlade inte om några revolutionerande saker utan om lönen, den palliativa vården inom kommunen, och ett ifrågasättande av SVPL-team Samordnad Vårdplanerings Team, men tydligen var det illa nog för att arbetsgivare inte vill ha en arbetstagare som vågar belysa/förklara/ifrågasätta. Efter det blev jag krönikör på Dagens Medicin med en viss oro i kroppen, men samtidigt kände jag mig som lite som fröken Tvärtemot, och jag tycker det är viktigt att våga ta upp det som alla redan vet och ser.

Efter dessa händelser då jag bokstavligt talat blivit portad i några kommuner här i Skåne så har jag tappat lusten, men också fått en oro över att mina texter kanske inte lämpar sig. Kollegor säger "Det är bra du tar upp det", men det är inte de som hamnar i klistret och inte blir anställda. I tidigare texter här har jag skrivit om att tryckas ner i en likformig låda så att man inte utmärker sig. Det är bra att vara reflekterande, men bara inte utanför arbetet även om man inte röjer namnet på arbetsplatsen. Det är bra att ge god vård, men fundera inte över om det fattas något. Var empatisk men för Guds skull, visa det inte för dina kollegor.

Jag är en engagerad person som tycker det är viktigt med rättvisa, empati, yttrandefrihet och en öppen dialog, men som sagt, bara inte någon ser det.

Har jag blivit tystad? Ja, kanske är det så. När det fria ordet egentligen inte finns då blir det svårt att finna glädje i bokstävernas härliga sammansättning som till slut får mina anletsdrag att lysa upp.

En kväll studsade jag dock upp för den branta trappan till ovanvåningen och struntade fullkomligt i att sonen satt mitt i ett "game". Jag klappade i mina händer och hela jag sken när jag berättade att jag fått ett brev från en kvinna i USA som tackade mig för en av mina texter som hjälpt henne i en svår situation. Jag slog ut med handen mot sonens axel så han slant på tangenterna och nästan höll på att bli dödad i spelet och sa: "Det är sådant som gör att det underbart att skriva. Tänk att ha kunnat vara ett stöd för någon på andra sidan jorden bara för att jag kände för att skriva om det just då." Jag var lyrisk länge efter.

Nåja, jag skulle kunna hålla på länge till, men meningen med denna text var att ge en förklaring till varför jag inte är här så ofta mer. Kanske är jag en nedbrottad person just nu, men jag hoppas jag kravlar mig upp och hittar tillbaka. Sourze har varit underbart för mig, och jag är oerhört glad för att detta forum finns för oss som inte är så etablerade men ändå tycker vi har något att berätta.

Sköt om er så gott.

Av Birgitta Stiefler 20 nov 2012 06:00