sourze.se

Varning för spöken och gastar!

"Vi 70-åringar behöver knappast investera i en skrämmande mask med blodfläckar och svarta ögonhålor."

Jag öppnar dörren till vår enkla boning på anmaning av den idoga dörrklockan. Där står ett helt gäng förfärliga monster. En helt vanlig kärnfamilj, visar det sig sedan. Pappan bakom sin ruskiga avkomma, i 30-årsåldern, ohygglig maskering, med stora tänder som inger samma respekt som Jaws i Bondfilmerna. Mamman med horn och stora utstickande lösgaddar av plast. Men barnen, de sötaste monster vi sett - en är bara två år, enligt storebrors teaterviskning. Alla bär röda horn av plast och lite markeringar av ärr med spritpenna. Mellanbarnet, en stenhård femårig kassörska med den lilla väskan redan halvfull med blandgodis av alla sorter i den mest krassa av högtider säger bestämt: "Bus eller godis!"

Jag tänkte, som jag föreslog de söta monstren som tidigare idag överraskade oss vid middagsdags, föreslå köttbullar och potatis i godisväskan. De godtog inte min idé utan upprepade med barnslig envishet sitt: "Bus eller godis!"

Hustrun och jag skrattar så vi skriker och tar fram den stora godispåsen. Och så dyker funderingar upp på en framtid som monster till Allhelgona. Vi 70-åringar behöver knappast investera i en skrämmande mask med blodfläckar och svarta ögonhålor. Den ruggiga rynkiga skråpuk till ansikte som naturen utrustar oss med på ålderns höst torde räcka för att skrämma slag på den starkaste medelåldring. Den stultande gången och kraxande rösten ligger latent och ganska grunt hos oss medelålders plus, monsteraspiranter som vi är. Vår framtid som monster i kommande Halloweensammanhang lutar åt en liten succé.

Vår entréreplik är given: "En pilsner eller en stor sup, ett glas gott vin räcker. Eller bus." Det är mitt förslag till busförsäkring, där vi går runt och ringer på dörrarna och förestår fastighetsägarna avtal för undvikande av svåra efterräkningar. "Bus eller booze." Som några värsta sortens halloweenmafiosos...

Denna min utomordentligt innovativa tanke sänks dock helt av hustrun, som lever kvar i den värld av rimlighet och verklighetsanpassning som ett yrkesliv givit de flesta utom undertecknad. Damen är fortfarande insnärjd i "ordenklighetens" värld av anpassning till präktiga Sverige, där projektet "300 kilometer i timmen på E18" är lika främmande som en resa till månen. Nästa sommar ska vi göra det - 300 kilometer i timmen på en halv mil. Fram och tillbaka. Med MC. Jag talar inte om var.

Och så där håller det på, teorier blandade med fakta. Förskräckliga gottsugna monster i fyraårsåldern... Och nu ringer det på dörren igen. Jag står beredd med kameran. Ojojoj, såna söta monster... Passar en apelsin? Nähä, jag kunde väl tänka mig det.


Om författaren

Författare:
Lennart Lundwall

Om artikeln

Publicerad: 06 nov 2012 06:00

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: