Tyskland-Sverige 4-4: En bragd att minnas

Ekot av tisdagens bragd kommer att ljuda länge, från fotbollsälskare som såg matchen, live eller på TV, till journalister, experter och krönikörer. Idag hyllas laget, och även förbundskaptenen Erik Hamrén.

Snart kommer förnumstiga redaktörer och självutnämnda experter att fastslå att Hamréns tilltag att bänka Källström och Kasaniklic för Holmén och Wernblom var helt fel. De två förstnämnda kom ju in och räddade Sverige i andra halvlek, kommer man att hävda.

Hamrén har bytt mittfältare ofta. Kritiken har varit likartad. Avbytarna som kommer in i andra halvlek har varit bättre och räddat matchen. Anders Svensson, Kim Källström, och Chippen Wilhelmsson har omväxlande varit hjältar eller sänken.

De psykologiska förutsättningarna för att komma in i en match är avsevärt mer positiva när man, som i den aktuella matchen, gör det i ett utsatt läge där ingen väntar sig något. Sverige låg under med 3-0 och inte ens Hamrén trodde annat än att Tyskland skulle vinna. Det gällde bara att rädda ansiktet. Inhopparna Källström och Kasaniklic var frächa och utvilade, och tyngdes inte av att ha blivit utklassade i första halvlek. Källström tog dirigentpinnen, serverade precisa passningar på löpande band. Två passningar resulterade i mål. Kasaniklic svarade för en lika precis målpassning. Resten är historia.

Laget spelade som i trans under den andra halvleken. Allt de hade gjort fel i den första, gjorde de nu rätt och smart. De pressade högt upp, kämpade tillbaks bollen om de förlorat den. Tyskarna blev plötsligt rädda att förlora.

Ingen kan förklara miraklet - som det är med alla mirakel. Jag har inte varit med om en sådan upphämtning under en halvlek och det har knappast någon annan heller. Men det var alldeles underbart att få uppleva för en fotbollsälskare som jag.

Av Sten O. Andersson 18 okt 2012 13:10