Jämställda relationer och cupcakes

Jag läser i DN att resultaten av en norsk studie indikerar att jämställdhet ger fler skilsmässor. Så lyder åtminstone den provokativa rubriken. I själva artikeln beskrivs de nya rönen: "Enligt studien är risken för skilsmässa under ett pars första fyra år tillsammans störst när mannen utför lika mycket eller mer hushållsarbete än kvinnan." Studier som dessa väcker nog jubel hos antifeminister, anhängare av somliga riksdagspartier och alla andra med nostalgisk bakåtlängtan till en romantiserad bild av en tid då kvinnor förnöjt höll sig i bakgrunden - det vill säga köket - och trollade fram allt från middagar till delikata bakverk med ett ömsint leende på läpparna och ett fläckfritt hembroderat förkläde runt den nätta midjan. Eller på sin höjd fick tillträde till arbetslivet i rollen som maskinskrivande, kaffehämtande ögongodis á la Mad Men, som på sin höjd gav upp ett generat fnitter när de fick en Thorsten Flinck-klatsch på rumpan av en manlig överordnad detta naturligtvis pre-diskrimineringsombudsmannen och den i vissa kretsar fortfarande provocerande idén om kvinnors rätt till sina egna kroppar.

En överdrift? Säkerligen. Men det är den här bilden som ofrånkomligen målas upp på näthinnan när man läser bakåtlängtarnas bittra kommentarer på Facebook och i andra forum, då tiden när "män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor" kommer på tal.

Den aktuella studien lämnas inte utan analys. "Det är inte så att lika uppdelning av sysslor behöver betyda skilsmässa, men bland par där mannen svarar för merparten av arbetet råder ofta en modernare syn på äktenskapet/samboendet. Vilket kan leda till att beslutet om skilsmässa är lättare att ta än för par som lever mer traditionellt."

Själv tänker jag på människor i min närhet och yttre bekantskapskrets, och funderar på värdet i att framställa skilsmässa som någonting per definition dåligt. Utan att förminska traumat en skilsmässa kan innebära för ett barn, så minns jag barndomsvänner vars föräldrar "alltid bråkade", och undrar om många av dem inte skulle ha fått det bättre efter en separation. De där barnen mådde inte bra. Hem till dem ville man inte gå, för där var det alltid tassa-på-tå som gällde, förbi arga vrålande vuxenröster bakom stängda dörrar. Vissa av barnen verkade närmast uppgivna och nästan härdade, andra skämdes och nappade snabbt åt sig sin jacka och föste ut en genom ytterdörren för att komma bort från den pinsamma stämningen.

Jag tänker också på tjejen som på en fest, efter några glas vin, bröt samman och grät över att hennes liv - som på ytan var "perfekt" - kändes som en börda, att hon var trött på sin sambo, att hon bara stannade för barnets skull. Men egentligen ville hon så mycket annat med sitt liv. Hon ville flytta utomlands, utbilda sig till någonting helt annat än det hon jobbade med, ha sex med vackra främlingar i soluppgången på en strand. Dessa ord forsade ut med sluddrig röst ur en rödvinsfärgad mun, med rynkor vid de neddragna mungiporna där man annars alltid såg skrattfåror. Det var mer tragiskt än chockerande. Och vad svarar man på något sådant? Inga råd känns som goda råd i det läget. En tröstande ryggklapp och ett glas vatten fick bli lösningen, och dagen efter och alla andra dagar efter det, har varken hon eller någon annan låtsats om den känslosamma monologen som utspelade sig den kvällen. De väntar sitt andra barn nu, förresten.

Och så var det förstås bloggerskan som blev misshandlad av sin man. Även dessa människor var det "perfekta" paret. Han jobbade, hon var hemma med barnen. Han spelade golf, hon drev en bakningsblogg med rosa färger och snirkliga mönster i layouten, där hon lade upp bilder på alla fantastiska tårtor och cupcakes hon bakade dagarna i ända, varvat med bilder på prydligt handskrivna recept ur hennes egen hemgjorda receptbok och hennes välstädade, färgglada lilla kök där varje handduk och grytvante matchade fondtapeten som hon valt ut och han klistrat upp. Hon påpekade ofta hur "lycklig" hon var. När jag fick höra talas om den sista, grova misshandeln gick jag in och tittade på bloggen igen. Den var och förblev ouppdaterad, tills den togs bort. Jag fick en kväljande känsla av att titta på bilderna i detta nya ljus. Som att äta för mycket sockervadd.

Poängen? Jag vet inte. Inte ens som den förhärdade feminist jag är så vill jag förneka fördelarna som kan finnas med den traditionella, heteronormativa relationsformen och kärnfamiljen som koncept - helt enkelt av den anledningen att den inte skulle ha uppstått, om den inte var i vissa avseenden fördelaktig. Det finns naturligtvis många framgångsrika äktenskap och förhållanden, som trots ojämställd arbetsfördelning kan anses väldigt lyckliga och där ingen kommer till skada. Men modellen vittrar i sin trånga och oflexibla struktur, tiderna förändras och samhället utvecklas och snart ger väggarna vika, när våra behov och vår frihetslängtan kräver sitt utrymme. Exemplen ovan representerar de många människor i situationer som hade kunnat undvikas om det inte var för den idealiserade drömmen om den "perfekta" relationen, och hur långt människor kan gå i sin ambition att upprätthålla åtminstone fasaden, när verkligheten inte motsvarar drömmen. Att ha målat in sig i ett hörn blir inte trevligare bara för att man har gjort det med en vacker färg.

Personligen ser jag strävan efter jämställdhet som en grundläggande förutsättning i en relation, både vad gäller sysslofördelning och värderingar. Några andra alternativ finns inte, och det är lättnad att inte ens behöva fundera på sådana saker. Andra problem kan naturligvis uppstå, men så länge du verkligen lever jämställt - i ordets fulla betydelse - i en relation, behöver du åtminstone aldrig dölja en blåtira bakom en glaserad cupcake. Det är värt ganska mycket.

Av Malin Michea 30 sep 2012 18:47