Karriären över för Nerikes Allehandas tidningschef pga överdrivet upphovsrättstjafs

Nerikes Allehandas tidningschef och ansvariga utgivare, Katarina Ekspong, har begärt att få bli fråntagen sitt uppdrag på tidningen och det är oklart vad hon ska göra framöver. Bakgrunden är att hon i lördags skrev en krönika i sin tidning där 74 ord ungefär motsvarande det här stycket, av totalt 515, var ett plagiat av en annan journalists text. Frilansjournalisten Peter Blohm hade i vintras, i tidningen "Utmärkt Örebro", skrivit närapå samma cirka 74 ord. Om det här skriver Närikes Allehanda själv på nätet, men även Sveriges Radio och Dagens Media med flera medier.

Redan de plagierade raderna verkar ha resulterat i ganska mycket tumult på tidningen i början av den här veckan, med beslutande om förtroendeomröstning i tidningens journalistfackklubb om Ekspongs fortsatta förtroende och frågor till VD för tidningens ägare Promedia, Lena Larsson, om huruvida Ekspong kunde fortsätta sitt värv.

Larsson uttalade initialt sitt fortsatta förtroende för Ekspong, men när det efter NA:s journalisters grävande i frågan igår, onsdag, stod klart att Ekspong hade gjort sig skyldig till ytterligare två plagierade stycken i andra krönikor, i det ena fallet gällande ett stycke på 67 ord, i det andra på 27, blev det en annan ton i skällan. "Det här är fullkomligt oacceptabelt. Ett misstag kan man göra, men om samma sak sker vid flera tillfällen så är det ett mönster, och det är inte okej", säger Larsson till NA. I det läget bad Ekspong om att få bli entledigad från sin tjänst och samma sak gjorde hon vad gäller sina uppdrag som ansvarig utgivare på de två andra Promedia-tidningarna Motala Tidning och Örebroar’n.

Enligt tidningen Journalisten ska Ekspong även, vid tidigare tillfällen, i en blogg ha plagierat ett par stycken på ungefär motsvarande längd som ovan, av Sveriges Radios Alice Petrén.

Två reflektioner väcks hos mig:

Hade Ekspong varit man hade hon stått på sig bra mycket längre än så här innan hon eventuellt kapitulerade. Juholt var till slut tvungen att ge sig, men Bill Clinton visade redan i Lewinsky-affären att man kan ljuga hundratals miljoner människor rakt i ansiktet och sedan ändå sitta kvar. Alexandra Pascalidou verkar ha överlevt att hon plagierade en hel krönika i Los Angeles Times härom året. En lagom blandning av att lägga sig totalt platt, vara helt döv för kritiken och avleda genom att framhäva sina företräden, brukar fungera.

Men vad som irriterar mig med en sådan här affär är graden av pretention. Det är rätt många årtiondens nu sedan vi proklamerade Sverige fritt från analfabetism. Väldigt många procent av Sveriges befolkning från skolåldern och uppåt har idag förmåga att sätta ihop de tjugoåtta krumelurerna i alfabetet till en läsbar text. Vad är grejen med att några nedkrafsade ords exakta lydelse ska få en sådan fantastisk dignitet att ingen annan fritt ska få skriva ner samma sak? Det är det här som är ett av grundskälen till att jag startade Sourze, att sätta något emot den här fisförnäma journalistkåren som tycker att just deras arbete ska skyddas av en upphovsrättlag. Alla andra i samhället då? Varför ska inte de kunna skydda vartenda steg de tar och hävda att ingen får härma dem? Killen bakom disken på McDonalds, som varje dag sätter ihop sina Big Macs på ett nytt fiffigt vis, varför får inte han skydda det? Ja, kockar på alla restauranger som dagligen skapar rätter och uppläggningar, varför har inte de skydd? Hantverkaren som hittar på fiffiga sätt att bygga på, varför kan inte han skydda de? Sjuksköterskan som kommit på egna metoder att hantera olika situationer på sjukhuset, varför är inte hon skyddad av en upphovsättslag? Varför är hennes skapande i hennes arbetsmiljö mindre värt än en medelmåttig journalists hafsigt nedskrivna och begränsat genomtänkta rader?

Som ansvarig utgivare för ett registrerat massmedium i Sverige betraktar jag mig själv som journalist. Hur skulle jag reagera om jag hittade den här artikeln i morgon i en annan tidning, med en annan persons namn under? Jo, jag skulle nog bli rätt irriterad av det. Men jag hoppas att jag vid närmare eftertanke skulle skaka mig fri från den dammiga föreställningen om att just det skrivna ordet ska betraktas som så pinsamt upphöjt att jag hade skäl att höja min röst över det inträffade.

Av Carl Olof Schlyter 30 aug 2012 15:37