På Uppsala Pride får bara vänstern vara stolt

Uppsala Pridefestival uppmärksammades nationellt när de i år bannlyste Liberala Ungdomsförbundet från att gå i Pridetåget. Anledningen var att LUF stod för en politisk uppfattning som inte passade festivalarrangörerna.

Konceptet "Pride" innefattar inte att man måste ha en specifik politisk inriktning. Skall då det ordet få användas i ett sammanhang som utestänger HBTQ-personer på grund av vad de har för politisk tillhörighet?

Arrangörerna skrev att LUF var "Hjärtligt välkomna att delta i festivalen som privatpersoner". I en tv-intervju sades det senare att festivalen hade en antikapitalistisk och feministisk grund, och att om LUF och andra, som inte passade in i deras mall nej, det är inget direktcitat, det är min översättning av vad som sades, kände sig utestängda då kunde de ordna en egen Pridefestival.

Är det i så fall inte bättre att byta namn på det som nu är Uppsala Pride till Uppsala Vänsterpride, Uppsala Anarkipride eller Uppsala Antikapitalistpride, och lämna över visionen om ett samhälle där Uppsala Prides ledord "En annan värld är möjlig" till en festival där det faktiskt framstår som möjligt? En värld där alla, oavsett politisk tillhörighet eller liknande, får vara stolta över att de är HBTQ?

Och, borde inte Uppsala Pride även bannlysa alla som inte är bögar, flator eller transor? Ge straighta en möjlighet till en egen festival, något i stil med "Uppsala stödpride för faghags och queersupportande människor i allmänhet"?

Det vore väl JÄTTEBRA!!!

I en intervju med Anna Brittesland, en av arrangörerna av Uppsala Pride, kan man läsa följande:

Anna Brittesland:"Uppsala Pride är inte bundet till något politiskt parti och har inga samarbetspartners. Däremot är arrangemanget väldigt politiskt. De här partierna har varit med och arrangerat programpunkter...//... Alla kan göra på sitt sätt. Stockholm Pride har en annan inriktning där andra personer och organisationer är välkomna. Så ska det vara."

Journalist Peter Letmark:"Vad säger du till en transperson som inte känner sig välkommen till en socialistisk festival?"

Anna Brittesland:"Vi hade kunnat hänvisa till andra festivaler, som Stockholm Pride. En vit Stockholmsbög har en annan erfarenhet av diskriminering än en transperson född i Eritrea."

"En vit stockholmsbög", ja. Ursäktar det att utesluta personer med andra åsikter? Jag tycker inte det. Men vita Uppsalabögar kan ju ha en egen parad, de också?

Kristna rörelser demonstrerade mot Ecce Homo på Europride, 1998 i Stockholm som var Sveriges första pridefestival, men de var utanför HBTQ-rörelsen, de var människor som inte anser att det är okej att vara bög eller flata, eller ve och fasa, transa. De tog öppet avstånd från allt vad HBTQ heter. Enligt dem är företeelsen en anomali. De, de står utanför, de står öppet utanför. Enligt Uppsala Pride är en "felaktig" politisk inriktning en anomali, verkar det som.

Jag vet att Uppsala Pride även bannlyste statliga institutioner, så som polis och militär, från att delta. Det får mig att tänka på Pridetåget i Stockholm 2011, när Officeren Lars Carlsson* omringades av aktivister från nätverket Ofog som följde honom tätt i hälarna med plakat, bland annat ett där det stod "Jag är lika bra på att döda som straighta soldater".

Och det får mig att tänka att jag skulle velat gå bakom nätverket Ofog med ett plakat där det stod "Vi är lika bra på att trakasserar som homofober".

I en intervju med Lars Carlsson säger han bland annat:

"...men för mig är kärlek en mänsklig rättighet som sträcker sig utanför de politiska vägarna."

Journalisten Peter Letmark, som intervjuar Lars Carlsson, skriver utifrån sin egen uppfattning:

"Förr var det en vanlig uppfattning att den som är gay inte klarar att bära vapen."

Jag kan aldrig veta hur Lars Carlsson har haft det. Men jag kan föreställa mig det. Han berättar att han i tio år hemlighöll sin läggning. Den rädslan och att komma över den, att vara stolt över sin läggning, att ta en ståndpunkt gentemot de som ännu har en förlegad uppfattning, bland annat inom den yrkesgrupp han tillhör, genom att gå i uniform i Pridetåget, är för mig beundransvärd. Det är mod och vilja att förändra, att tro att en annan värld är möjlig, på riktigt, och att kämpa för den visionen.

Ur en svarsintervju från Kristina Johansson som är aktivist i Ofog:

Fråga till Kristina Johansson: "Spelar det ingen roll att ni attackerar personer som länge kämpat för HBTQ-frågan inom exempelvis Försvarsmakten?"

Kristina Johansson: "Jag skulle inte kalla det för en attack, utan kritik, inte mot enskilda personer, utan mot Försvarsmakten som institution."

Så det är inte en enskild attack att förvandla någons glädje och stolthet till en mardröm? Inte? Okej. Då vet jag det. Nätverket Ofog som är en Anti-våldsinriktad organisation, kanske borde fundera över begreppet "psykiskt våld".

Nu tillbaka till Uppsala Pride. Jag fick en strålande idé nämligen! Nuvarande Uppsala Priderörelse kan bli aktivister istället! Tillåta alla i tåget, men gå bakom LUF och skrika "Inga liberaler på våra gator!", eller så. Som Första Maj precis.

Skillnaden är att Första Maj är, och har alltid varit, trots att många inte verkar veta det intervjuer med både privatpersoner och politiker gjorde det smärtsamt tydligt, men det är en annan sak, en annan debatt, en dag för arbetares rättigheter, en dag för kamp med versaler, KAMP där det som är viktigt är just politik.

Pridetåget i Uppsala borde kanske ha blandat upp lite bland regnbågsflaggorna med röda och svarta fanor.

Med ett öppet sinne kommer man längre, och det är inte ett öppet sinne att stänga människor ute. Detta är min subjektiva åsikt, även om den formuleras som ett faktum, det vill jag understryka.

Och nu sitter jag och ler och funderar på om Stockholm Pride gjorde ett statement genom att låta Folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson vara med och inleda festivalen. Jag får väl erkänna att jag vill tro det.

Jag är själv vänster och öppen motståndare till den borgerliga idotpolitiken, till rasism, till den internationella korruptionen, som sprider sig likt en epidemi, jag tror att vi en dag kan skapa ett samhälle där vi lever som personer, alla, där vi bygger upp världen utifrån kärlek och rättvisa. Ja, kärlek. Låter det flummigt? Låter det motsägelsefullt? Att jag, som vill förändra världen, och tror att det är möjligt, inte vill ta ifrån människor sin stolthet över att vara HBTQ på grund av politisk eller yrkesmässig tillhörighet? Att jag anser att personer ur de grupperna, som står upp för sin läggning med höjd haka och glädje, gör vad de kan för att förändra världen genom att ta steget och övervinna sin rädsla? Att jag tror på att det en dag kan bli bättre?

Att - "En annan värld är möjlig".

Och att vägen dit börjar med små steg. Men steg likväl. Det blir en mycket ensam promenad om skylten man möter redan efter en liten bit är "Här slutar allmän väg".

*Fotnot:Lars Carlsson avled i fredags. Hans bortgång hade inget med hans sexuella läggning att göra.

Av Klara Norling 10 aug 2012 11:13