Hassan, Marcus och Cohen

1954 visades en komedi på biograf i Kairo: "Hassan, Marcus och Cohen". Filmen handlar om tre egyptiska herrar, en muslim, en kristen och en jude, som tillsammans äger ett apotek i stan. Som betjänt har de en fattig anställd som de jämt driver med och utsätter för allehanda spratt. Han ser sin futtiga lön minska för varje dag och sina drömmar förvandlas till mardrömmar. Den fattige medhjälparen på apoteket, spelad av en av Egyptens stora komiker, har enligt egen utsago tre problem i livet: Hassan, Marcus och Cohen! Han hotar dem med att gå till facket. Men plötsligt ärver han en stor summa pengar, vilket får Hassan, Marcus och Cohen att låta sina döttrar börja intressera sig för honom. 1954! Det är sex år efter Nakban och Israels tillkomst! Regissören, Fuad al-Gazayerli, själv en av de skådespelare som 20 år tidigare lanserats av den judiske regissören Togo Mizrahi, var noga med att visa hur lika dessa tre herrar är. Tre giriga, sluga och falska herrar tillhörande tre olika religioner, men som har samma mål i livet: att skinna den fattige medhjälparen på sitt arv.

Tio år senare. Året är 1964. Två tioåringar går sida vid sida på en skolgård i Kairo, Egypten. Det är jag och min gode vän Guy. Vi är inte intresserade av fotboll och väljer istället att tillbringa rasten i samtal, promenerande längs sidorna under de stora sykomorerna som skuggar skolgården medan de övriga kamraterna springer efter bollen i mitten. Guy berättar för mig om sin sorg. Hans föräldrar har bestämt sig för att lämna Egypten, för gott. De skulle utvandra till Paris. Hemma berättar jag för mor om min vän och undrar högt: "Varför måste han lämna landet?" Vi hade varit bästa vänner under den terminen och jag skulle komma att sakna honom. Mor förklarar för mig att Guys familj är judar och att det har blivit svårt för judarna att bo kvar i Egypten efter krigen 1948 och 1956. Hans familj var nog bland de sista som hoppades att läget skulle bli bättre, men så blev det inte. Kriget 1967 såg till att de sista judarna lämnade landet för gott. På skolan hade judiska, kristna och muslimska barn umgåtts utan att någonsin tänka på varandras religiösa tillhörighet. Alla talade samma språk och det var en självklarhet att folk tillhörde olika religioner. Det är denna sämja och vänskap mellan olika religiösa samfund som fick mig i en tidigare artikel att berätta om en ännu äldre episod som förevigats på film, nämligen berättelsen om de två vännerna, juden Shalom och muslimen Abdoh, som regisserades av den egyptiske juden Togo Mizrahi på 1930-talet.

Jag anser att sådana referenser behövs för att överbrygga det växande gapet mellan människor som tillhör de tre abrahamitiska religionerna. Reaktionen på min artikel blev våldsam. Jag och mitt bokförlag Alhambra anklagades av Torbjörn Garfunkel i en artikel på Newsmill för att sprida myter, osanning och hat genom vår utgivning. Tydligen har jag rört vid en mycket öm punkt. Blotta tanken att samlevnad är möjlig känns som ett hot för den som inte kan tänka sig annat än segregering. Alhambras 25-åriga kulturgärning har genom åren hyllats i tusentals recensioner. Våra klassiker, vår pocketencyklopedi med sina 90 titlar bl.a. en fin introduktion till Gamla Testamentet skriven av en världsberömd expert, Edmond Jacob, våra kinesiska tecknade klassiker och både europeiska och utomeuropeiska skönlitterära alster har fått många läsare. Allt som allt har vi publicerat cirka 250 titlar sedan 1988. Alhambra är ingen nykomling på den svenska bokmarknaden, och förlagets kamp mot alla former av fundamentalism har inte upphört en enda dag på alla dessa år. Det var inte av en slump som vi valde att publicera verk av Naguib Mahfouz, Adonis och många andra arabiska författare som kritiserar den egna kulturens tillkortakommanden.

Alhambras motto har alltid varit "börja med dig själv!" Självrannsakan är första steget mot försoning och samlevnad. Det var också detta som fick mig att 2003 publicera Israel Shamirs bok, "Blommor i Galiléen". Bokens och författarens självrannsakan och kärlek till Palestina och dess förorättade folk uppfattades av kritikerna som antisemitiska. Precis så som vi tidigare hade publicerat arabiska författares uppgörelse med sina samhällen och kulturer, kändes det på sin plats att låta även en israel komma till tals. Att ett förlag publicerar en författare betyder inte att förlaget står för författarens samtliga politiska eller religiösa åsikter. Bonniers publicerade på 50-talet fyra böcker av Simone Weil, en judisk filosof som ställer sig ytterst kritisk till judendomen. Jag har ändå aldrig hört någon anklaga Bonniers för att hysa en antisemitisk agenda! Månpocket och Norstedt har publicerat Louis-Ferdinand Céline. Ingen har någonsin anklagat Månpocket eller Norstedt för att sprida hatiska böcker för det!

Men låt oss återvända till Israel, Egypten och Mellanöstern. Det finns bara ett sätt för Israel och judarna att åter finna sin naturliga plats i Mellanöstern. Det är genom att erkänna konsekvenserna av den etniska rensning som utförts i Palestina, kompensera de drabbade och se till att samarbeta med alla sina grannar för att utveckla området till allas bästa. Det är aldrig för sent att göra rätt för sig. Med oljepengarna och israeliska och arabiska hjärnor i samspråk kan Mellanöstern bli en förebild för resten av planeten. Istället har Israel i över 60 år valt att inte kännas vid palestiniernas tragedi, neka flyktingarna all sorts kompensation och drabba samman med sina grannar i ett förödande krig varje årtionde. Araberna var inte bättre. I 60 år har palestiniernas öde stärkt den religiösa fundamentalismen bland dem, och de försök till demokrati som upprättades före 1948 förbyttes i militära och/eller teokratiska diktaturer som åsamkat deras länder stora problem.

Många människor i arabvärlden känner sig klämda mellan militära och teokratiska diktaturer. De pågående revolutionerna är deras sunda om än sena reaktion på dessa förhållanden. Rättvisa kan aldrig upprättas i stater som bygger på religiös identitet, ty det kommer alltid att finnas individer och grupper som inte godkänner denna identitet, även om de är födda i den. Människor hyser olika trossatser. En stat som vill vara rättvis mot sina medborgare kan inte välja ut en av dessa trossatser som sin utan att det drabbar dem som inte tror likadant. Statens religion är att vara sekulär, det vill säga att förhålla sig neutralt i frågan om individernas religiösa preferenser och låta var och en välja det man vill tro på. I Egypten säger de upplysta: "Religionerna tillhör Gud men hemlandet tillhör alla dess invånare". Detta ordstäv lanserades så tidigt som 1919 av Saad Zaghloul i sin kamp mot den inhemska obskurantismen och den brittiska ockupationen av Egypten.

Man kan känna sig bestört över att många - men långtifrån alla - judar inte reagerar nämnvärt inför palestiniernas öde eller inser att en rättvis lösning är enda garanten för judarnas trygghet och fortsatta fredliga existens i Mellanöstern. Men det är inte enbart många judar som är oförmögna att se världen från de förorättades sida. Detta utslag av etisk apati delas av många människor på vår jord, - araber inget undantag -, människor som delats upp i nationella enheter, vilka styrs av realpolitik och inte av barmhärtighet mot de nödställda eller av krav på rättvisa och värdighet för alla jordens folk. Alternativet lär bli ett förintande krig som kommer att drabba alla i området, judar, kristna som muslimer, något som bara gynnar vapen- och oljeindustrin.

En annan viktig fråga som förtjänar att belysas i och med att Garfunkel tog upp den i sin artikel är påståendet att judarna historiskt sett har varit förtryckta och kuvade av de olika muslimska väldena. En sanning med modifikationer. I själva verket har rika eller duktiga judar och kristna verkat som rådgivare, inte minst inom ekonomiska frågor, hos de flesta muslimska sultaner och guvernörer genom tiderna. Om någon har varit förtryckt och kuvad så är det bönderna och städernas stora fattiga massor, som till stor del bestod av muslimer. De muslimska härskarna sällan av arabiskt ursprung fr.o.m. 800-talet har varit realpolitiska nog för att ta vara på sina minoriteters kompetenser utan hänsyn till religiös tillhörighet. Deras despotiska makt drabbade visst också minoriteterna när det passade statens intressen, men den gick aldrig ut på att utrota dem eller förvägra dem rätten att utöva sin religion. Det är bara idag, med fundamentalismens snabba spridning bland judar, muslimer och kristna, som minoriteterna tvingas emigrera en masse från arabvärlden.

Massakrer, omänskliga straff och övergrepp har varit allas lott under de teokratiska despotier som härskat i den muslimska världen, liksom tidigare i det kristna Europa. Övermakten underkuvade i lika hög grad judar som kristna och muslimer. Men övermakten består inte av en religion, utan av ekonomiska intressen som alltid kommer de rika till gagn, oavsett om de heter Hassan, Marcus eller Cohen.

Av Hesham Bahari 24 jul 2012 14:33