Flickan i Landskrona

Jag ser henne för mitt inre, flickan i Landskrona. Hur hon ligger i sin säng, ensam och rädd, i mörkret. För rädd att sova - kniven under kudden. Tankarna som mal och mal. Hjärtats slag, dånande likt en domkyrkoklockas kläpp... överröstar den till sist hennes andetag.

Vad är det för ljud, trycktes inte dörrvredet ned! Det klickade ju till! Strupen snörs samman av skräck och hon darrar ofrivilligt under täcket. Blir torr i munnen. Skuggorna längs väggarna växer - tornar upp sig som flaxande fågelskrämmor. Ingen håller hennes hand... Pyjamastyget klibbar, men hon vågar inte låta fönstret stå på glänt.

Hon hade återvänt, återvänt trots att hon kände faran! Underströmmen som när som helst kunde rycka ned henne i djupet... Men hon hade inget val...

Skrämt famlar hon efter kniven, känner dess kalla stål i sin svettvåta mjuka hand.

De närmaste, hur kunde de närmaste? De som sagt sig älska henne..? Hon tänder lampan snabbt och ljuset sprids som en solfjäder över rummet. Telefonen ligger tyst på sängbordet. Det finns ingen att ringa längre... Vem skulle hon ringa till mitt i natten? Vem skulle rädda henne? Till vem skulle hon springa?

Varje natt en plåga - varje gryning full av fruktan. Och så den bedövande tröttheten, som får henne att vilja resignera...

Vi borde ha lyssnat, vi borde ha sett - vi borde funnits där för henne. Som vi borde finnas för alla som skadas i nära relationer. Då hade hon levt idag, och han hade inte dödat... Vår syster och vår bror - bara barn.

Två liv förödda.

Av Petra Kjellner 26 apr 2012 14:17