Tsunamin i Japan: Snart ett år senare

Det första jag frågar mig när jag noterar hur lång dokumentären "Tsunamin i Japan - Först vågen, sedan strålningen" är: Hur ska cirka 48 min kunna skildra Norio Kimuras halvårslånga letande efter sin fru, sin yngsta dotter och sin far?

Minutantalet känns på något vis nästan skrattretande, i förhållande till vad som drabbat Norio Kimura för resten av hans, och den överlevande, äldsta dotterns, livstid.

Det gör hjärtskärande ont hela dokumentären igenom, även om jag börjar skratta mitt i tårarna, då de klipper in hunden Bell som skäller grovt och en aning hotfullt efter att Norio äntligen kunnat uttrycka den ilska han hållit tillbaka, då han begär micken vid ett officiellt möte med TEPCO.

Familjen bodde cirka tre kilometer från anläggningen i staden Okuma, vilket gjorde att radioaktiviteten var så hög att man inte kunde gå in och leta kroppar förrän efter tre månader. Detta skapade ett tillstånd av limbo för Norio och hans överlevande familj och släkt; att inte kunna sörja, inte gå vidare, inte veta.

Dokumentären varken förskönar eller förvärrar, den visar bara rakt av Norios letande, funderingar och hopp. Hans frus och den egna familjen är med, fast mer i bakgrunden - och så Mayu, hans äldsta dotter, som vill tro att mamma och lillasyster lever, men som till slut accepterar att de är borta och skriver brev till dem. Detta öde som drabbade så många familjer och människor är nästan ohanterligt svårt att förstå.

Många ställer sig frågan idag, både i Japan men även resten av världen: Hur kunde TEPCO bygga en fabrik vid kusten, belägen vid ett av de mest jordbävningsdrabbade områdena i Japan? Var det övermod? Pengar? För olyckan där påverkade ju inte bara Japan utan resten av världen. Av de artiklar jag läst under året som gått och de dokumentärer jag sett, så får jag känslan av att hur de än byggt fabriken så hade det varit näst intill omöjligt att stoppa olyckan. Den borde helt enkelt aldrig ha byggts på den platsen.

Även om jag var barn när det skedde, minns jag mycket tydligt kärnkraftsolyckan vid Tjernobyl och den rädsla som efterfanns sig mot exempelvis "förgiftat regn" som kunde komma från landet i öst.

Många av de drabbade familjerna som bodde omkring anläggningen upplevde att TEPCO är de som tog livet av de familjemedlemmar som dog i kärnkraftolyckan, då de valt att bygga och utsätta de boende vid ett så "osäkert" område. Stora delar av befolkningen kände redan då, och känner förtfarande, en frustration över att inte få nog med information om vad som gäller; att de matas med modifierade sanningar som är behändiga för TEPCO att ge ut. En utlandssvensk boende i Japan sedan fyra år tillbaka och som befann sig i Tokyo den 11 mars 2011, där personen även är bosatt i dagsläget, berättar att i familjen har de blivit experter på att läsa på matförpackningarna från vilken prefektur maten kommer ifrån. - "Så att vi inte får radioaktiv mat med oss hem."

Demonstrationer, protestlistor och möten mot regeringens sätt att hantera katastrofens efterarbete på har genomsyrat år 2011. Landet trasades sönder ytterligare av de skandaler som härjade inom de högre leden inom politiken och omval av premiärminister i augusti 2011 gav en kort frist av hopp. Men det dröjde inte länge förrän nyvalda Naoto Kan hamnade i blåsväder, och befolkningen upplevde ännu en gång att det inte går att lita på dem som bestämmer.

Men ändå upplever jag när jag läser bloggar av folk boende i Japan, samt artiklar och nät-tidningar som man kan få engelsk översättning på, när jag ser reportage och läser folks kommentarer på olika nyhetssidor, att den kärlek japanerna har för sitt land, den livsvilja de har och det hopp de hyser är starkt. De vill återuppbygga sitt land och de vill ha en tryggare politik.

Nu innan årsdagen 11 mars haglar det före- och efterbilder överallt och nog har de kommit långt på många platser. Turismen, handeln och samhällena rullar på igen.

Jag har även kikat igenom dokumentären "Japans tsunami: varför gick det så illa?" Bilder från fiskebyn Taro med dubbla tsunamimurar blev vattenfylld på bara fyra minuter, av den andra vågen som slog in över staden. Taro, som ansetts vara helt säker mot just tsunamis. I dokumentären visar forskare från Iwate Universitetet hur det kunde ske.

Visst är det lätt att vara efterklok, men i vissa fall önskar man att det inte ens skulle behöva bli en möjlighet att få lära av sina misstag, utan att man istället tänkt ut ännu fler lösningar på eventuella problem som kunnat uppstå. Det som skedde vid Fukushima Daiichi kärnkraftanläggning är en av dem.

Se dokumentärerna - det är värt det, och viktigt!

Tsunamin i Japan: Först vågen, sedan strålningen

Japans Tsunami - varför gick det så illa?

Av Jennie Johansson 09 mar 2012 11:10