Håkan Juholts avgång - fyra skäl

Jag tycker mig se en trend av allt tuffare medieklimat. Det som tidigare av TV, public service-radio och morgonpress betraktades som att gå för långt mot vulgär och populistisk journalistik, betraktas inte som det längre. Nej, påverkad av, jag vet inte, kanske en allt större press från samhället att tänka mer kommersiellt, tvekar man inte längre att fokusera på det okomplicerade, lättillgängliga, dokusåpedramaturgiska, så som i det här fallet, hur Håkan Juholt mår, hur mycket folk i hans omgivning tycker om honom och, om de gör det, hur länge de "egentligen" ska fortsätta med det.

När medierna i lördags i nyhetssändningar meddelade att Håkan juholt efter "bara tio månader" hade lämnat sin post, kändes det som om de ville låtsas att de inte hade med det att göra, som om de lite skämdes för att de visste att de hade det, men nu ändå försökte leverera det efter sex månaders mediedrev självklara resultatet, som breaking news.

Jag vet inte hur många procents ansvar media har för Juholts avgång, men det är mer än noll och problemet är att media i rollen som medbeslutfattare inte tar något som helst ansvar. Får man upp vittring på en skandal vill man uppnå den helt utan att själv känna att man måste bry sig om konsekvenser av den. Tvärtom innebär ju konsekvensen av en skandal ytterligare möjligheter till dokusåpejournalistik.

Ja, det är nog det som gör mig vemodig, att Håkan Juholt lämnar sitt uppdrag, till stor del för att det inte är rimligt att någon hur länge som helst orkar svara snällt och artigt på en ständig skock journalisters illvilligt skadelystna frågor. Vem vill ha en sådan skock efter sig? Vem vill ha det jobbet? Vad innebär det för demokratin om medias allt större längtan efter skadeglädje förminskar rekryteringsbasen till viktiga förtroendeuppdrag i samhället?

Personligen tror jag att fyra saker fällde Juholt:

- Dålig initial hantering av bostadsbidragsaffären: Han hade ju inte gjort fel och bidraget han tog ut per månad var de facto 30 procent lägre än vad han hade rätt till. Varför gick han då ut och sade att han hade gjort fel? Troligen beroende på avsaknad av medieträning. Ja, det är viktigt att lägga sig platt inför media - men bara om man har gjort fel.

- Partiets oförmåga att utåt framstå som enat och lojalt sin valde ledare: Juholt verkar ha fått för sig att han, i varje sammanhang när media framför kritik mot honom, ska svara med en låg, osjälvisk och förlåtande profil. Det har förmodligen inspirerat kritiker inom det egna partiet att våga gå ut och framföra kritik mot honom och effekten av det är bilden av ett splittrat parti där alla kan strunta i sin partiledare och gå ut i media och säga vad de vill. Hur kan någon tro att det är en bra idé?

- Juholts egen avsaknad av medieträning, eller i vart fall avsaknad av insikt om hur viktigt det är att det han framför i media stämmer och gäller: Redan innan han blev vald till partiledare utryckte han själv att han inte skulle passa som just det. Han var för yvig och - ja, vad använde han mer för utryck om sig själv, "rörig", kanske. Och det hade han ju rätt i. Om han hade sett till att styra upp den biten från början med en mediecoach som lyckats pränta in vikten av att han inte råkar säga saker som inte stämmer, så hade läget kunnat vara ett annat.

- Medias drev, om vilket jag redan skrivit nog.

Ja, nu framträder istället besynnerligt skrattiga Carin Jämtin framför kameran medan journalister med nyvunnet självförtroende begår övergrepp på övergrepp genom att hävda att de vet precis vad som sagts i det mest slutna socialdemokratiska rum. Ja, vem vill och orkar ta över? Det lär ju inte bli en "Annie Lööf"-person. Det som behövs är snarare verkligen en "Göran Persson", som ju just tillträdde i en liknande situation när Mona Sahlins partiledarkandidatur första gången gick om intet 1996. En stabil, trygg, erfaren person, intill briljans sakkunnig inom ett eller flera av de tyngsta ämnen, som har att göra med att leda ett land.

Av Carl Olof Schlyter 23 jan 2012 14:44