Livet är ett kalejdoskop

Jag läser bloggar där folk skriver om hjärta och smärta, kärlek och längtan, relationer och uppbrott. Om kärlek som fattas, om tröst i tillfälliga relationer, om romantik och om ren skär lust.

Det centrala i människors liv är längtan efter närhet, kärlek eller helt enkelt att tillfredsställa sina behov lust. Ja, utanpåverk som jobb, intressen, vänskap etc. existerar också. Men det är bekräftelsebehovet, längtan efter närhet och kärlekstörsten som lyser igenom.

Tvåsamhetsnorm eller inte, alla verkar vilja hitta den enda, den som de kan bli ett med. Och när det inte går, ägnar man sig åt analyser och reflektioner genom att beskriva antingen varför de två inte kunde bli ett, eller hur fel den halvan var som inte gjorde dem hela.

Även de som lever som ett hur nu två kan leva som ett? skriver om längtan, om behovet att bli sedda och bekräftade. Ibland känns det som att det man saknade som ensam, också saknas i relationen, åtminstone efter ett tag när nyfikenheten, passionen, åtrån tagit slut. När vardagen kommer med ovanor, olater och tandkrämstuben klämd på mitten och toalocket upp/nerfällt och vem ska städa silen i duschen och varför måste du alltid lämna köket/badrummet/sovrummet i en sådan röra?

När man inte har tvåsamheten, tror man att sådär kommer man aldrig mer att göra, i den fällan hamnar man aldrig igen. Jo, tjena. Vi är vanedjur och har lätt att återgå till mönster och spår man gått i under en längre tid. Att förändra är något som kommer inifrån, men förvånansvärt ofta verkar man tro att det ska komma utifrån för hon/han vill så gärna tro att den nya kärleken kommer förändras utifrån en mall som bara existerar där, för dem. Som ingen annan någonsin skapat, levt i, uppfunnit förut…

Jag är ledsen, men jag tror att det kräver mer arbete än så. Det börjar inifrån, med -self- i alla lägen. Först när man kan vara den man är, och acceptera och stå för det, kan man till fullo uppskatta, acceptera och trivas, oavsett relationer till andra. Tror jag.

Så - längtan efter förändring börjar med reflektion?

Men, längtan efter närhet, kärlek eller behovstillfredsställelse? Hur gör man då? Ja, fan vet. Personligen tror jag inte på att det finns EN människa därute som kan vara allt för nån annan. No way. En enda människa kan inte ha allt som en annan behöver. Man måste ha input från gruppen, vi är flockdjur sedan tiotusentals år tillbaka.

Livet är inte ett pussel, livet är ett kaleidoskop. Snurra ett varv och du får ett nytt, vackert mönster.

Det finns många läckra människor därute. Som har hjärna, utstrålning, kropp, charm, blick, som helt enkelt har -det-. Någon ska man väl snubbla över och kanske falla för? Jag pratar med mina vänner och hör deras längtan. Efter romantik. Närhet. Det finns stunder då jag också längtar efter allt det som kommer med förälskelse. Uppvaktning, att bli sedd, bekräftad, berörd. Rörd vid. Betyda något för någon, att kunna ge någon detsamma som jag får igen.

Jag kanske är cynisk, men jag har inte längre några rosafärgade glasögon på. Jag ser inte livet i svart eller vitt. Nä, det är snarare flera nyanser av brunt. Jag säger inte att jag -inte- tror på kärlek och att bli förälskad, absolut inte.

Jag säger bara att kärlek så lätt förväxlas med passion, åtrå, längtan efter närhet. Att man använder de där fraserna för att få just passion, åtrå, närhet. Utan att egentligen känna kärleken man försöker övertyga motparten att man känner. För om relationen upphör, har en del människor väldigt, väldigt lätt att hitta ny "kärlek" passion, åtrå, närhetslängtan? hos en ny presumtiv partner. Man liksom bara flyttar över passionen på nästa objekt?

Eller så blir man blint förälskad passion, åtrå, "pirr" när man levt i slentrian och trygghet under lång tid.

Vad ÄR då kärlek? Den genuina känslan av "dig vill jag leva med till jag dör"? Den borde isåfall inte ta slut. Väl? Om man känner den känslan för någon, borde den då inte alltid stanna där?

Eller är vi inte monogama som vi tror, är vi kanske polyamorösa, eller finns det djupare, genetisk kod bakom hur vi skapar och behåller eller inte relationer? Fungerar män och kvinnor annorlunda p.g.a genetisk kod/flockbeteende? Jag tror vi är mer drivna av instinkt än vi vill låtsas om, civiliserade som vi är. Har sättet att skapa och behålla relationer ändrats i takt med tiden? Det går snabbt idag. Kolla valfri datingsida på nätet.

Livet är inte ett pussel, det finns inte en exakt pusselbit som matchar dina kanter och mönster. Livet är ett kalejdoskop.

Snurra ett varv och du får ett nytt vackert mönster.

Av Kerstin BloodHolland 10 nov 2011 06:00