Skall vi lära barnet hyfs genom att ignorera?

Eftersom jag hade så mycket på schemat igår hann jag aldrig titta i Aftonbladet som låg på bordet hela dagen, men jag slår upp den nu på morgonen och möts av detta på insändarsidan: "Ska vi lära föräldrar att kränka sina barn?" Det är Monica Danielsson, socionom, och Birgitta Jansson, psykolog, som skrivit artikeln.

I artikeln diskuteras kommunernas föräldrakurser som det görs massor av reklam för på skolor och i tidningar. Jag har läst det lilla reklambladet, och min tanke då var att "det är väl bra att de som har problem får hjälp". Men när jag läser artikeln ser jag att det är auktoritära metoder som lärs ut. Sådana här straffmetoder som jag hatar. Bland annat går en metod ut på att man straffar barnet genom att ignorera det om barnet gjort något fel. Till och med om barnet vaknar nattetid och skriker skall det ignoreras.

Superbra metod eller? Idioter, säger jag. Vad lär sig ett barn som ignoreras av en vuxen när det är ledset? Naturligtvis att det inte är någon idé att söka hjälp. Istället vänder det ledsenheten inåt. Jag har sett bilder från ett polskt barnhem där barnen inte fick någon tröst. De blev inbundna och utstrålade en sådan sorg att det vred om mitt hjärta. Är det sådana barn vi vill ha? Är det underligt om de ignorerar vuxna när de blir äldre? Fångas de inte upp av en vuxen famn kan vad som helst hända.

En annan metod är att barnet genom gott uppförande "köper" en extra godnattsaga, klistermärken eller att ta en kamrat med hem. Skitbra! Som artikelförfattarna skriver, så gör barn mot andra som de uppfostras själva.

Ytterligare en är time-out-metoden. Det vill säga, barnet får sitta avskilt och fundera över det som skett, ibland kanske till och med stängas in i ett rum några minuter för att coola ned sig själv. Det här kan jag köpa, MEN sedan läser jag resten av texten och blir så arg att jag darrar. Om barnet skriker skall du ignorera det, och höja ljudet på TV:n eller sätta på musik på så hög volym att det inte hörs.

Nu höjer jag om igen ett varnande finger. Visst kan det bli superstökigt här hemma med tre tokiga ungar som skriker ikapp, men jag sätter mig ned på golvet för att coola ned dem, och får dem att sitta med, sedan ber jag dem lugna ned sig. OM jag stänger in någon av dem håller jag hela tiden kontakten genom dörren. Genom att uppmana vederbörande att dämpa sig så får han/hon komma ut. ALDRIG att jag skulle höja volymen och ignorera den lilla parveln som inte riktigt kan kontrollera sitt humör ännu. Vad tror du händer när den här ignorerade ungen växer upp? Han/hon litar aldrig på vuxna, och kan till och med gå till handgripligheter då han/hon blir större.

Är det inte nog med ignorans i samhället? Vi ignorerar uteliggare, blundar då grannbarnen blir slagna av andra barn, struntar i ljudet som hörs från lägenheten ovanpå sena lördagkvällar när det är bråk IGEN. Kan vi inte istället bry oss om de som är i vår närhet? Inklusive främlingar. Många är de gånger då jag tagit med övergivna killar och tjejer, inte alltför nyktra, hem till mitt lilla krypin. Bara därför att jag kan, och de inte riktigt mått så bra eller inte haft någonstans att ta vägen.

Om vi håller om våra barn en extra gång istället för att jobba extra för att köpa senaste stereon, tror jag att vi kommer långt. Därmed inte sagt att hjälp ibland inte kan behövas utifrån. Alla barn är olika, och har olika behov.

Jag avslutar med en ramsa jag har i huvudet som ett evigt mantra: "Behandla andra som du vill bli behandlad själv."

Av Anitha Östlund Meijer 03 nov 2011 10:48