sourze.se
Artikelbild

Träffsäker kritik av judisk identitetspolitik

"Vad är det som är så chockerande med en studie av judisk identitetspolitik? Utgör hans judisk-sionistiska och judisk-antisionistiska belackares fåfänga försök att censurera boken bevis på att han slår huvudet precis på spiken?"

The Wandering Who? – A study of Jewish identity politics
Gilad Atzmon
Zero Books 2011


Judiskhet blomstrar i exil därför att det judiska narrativet är exilisk och marginaliserad identitet manifesterad, och den tappar sin kraft när den väl är inhemsk. "Exilisk och marginaliserad" är kopplat till rädsla, och rädsla är det som håller ihop den kollektiva judiska identiteten. Så, ungefär, är kontentan av Gilad Atzmons exposé av ämnet.

”The Wandering Who?” väcker till liv föreställningen om boken som farlig, att intellektuell diskurs – boken är filosofiskt argumenterande och debatterande – kan göra skillnad. Boken mötte nämligen hårt motstånd redan innan utgivningen i form av påtryckningar, trakasserier och hot. Vad är det som är så chockerande med en studie av judisk identitetspolitik? Utgör hans judisk-sionistiska och judisk-antisionistiska belackares fåfänga försök att censurera boken, som avslöjar en kultur av självcensur och bokbål, bevis på att han slår huvudet precis på spiken?

Gilad noterar att han i sitt intellektuella arbete möter hårdast motstånd från "anti-sionistiska" sionister, och inte från hard core högersionister, till vilka hans egen farfar, en gång medlem i terrorgruppen Irgun, hörde. I förordet återger Gilad sin bakgrund och hur han kom att lämna sitt hemland Israel. Han föll för jazzmusiken i tonåren och följde sitt hjärta i musiken, vilket ledde honom ur stamtänkandets grepp, och in på en humanistisk upptäcktsfärd av sig själv och världen. Ett mer direkt uppvaknande fick Gilad när han som soldat besökte ett israeliskt fångläger i Libanon under ockupationen. Åsynen av tusentals plågade palestinier på andra sidan taggtråden fick honom att "konfrontera en outhärdlig sanning: Platsen var ett koncentrationsläger. Fångarna var ’judarna’ och jag var inget annat än en ’nazist’."

I kapitel ett delar Gilad upp judisk självuppfattning i tre kategorier:

1. De som följer judendomen.
2. De som ser sig själva som människor som råkar vara av judisk härkomst.
3. De som sätter sin judiskhet över alla sina övriga egenskaper.

De två första kategorierna betraktar han som i huvudsak harmlösa och oskyldiga, den första av skälet att nationalistisk messianism bara är en tolkning av religionen, den andra behöver inte förklaras, medan den tredje kategorin är problematisk. Den tredje kategorin förespråkades av sionismens ledande företrädare i början av 1900-talet, till exempel Chaim Weizmann senare Israels första president, som förklarade att "Det finns inga engelska, franska, tyska eller amerikanska judar, utan bara judar som bor i England, Frankrike, Tyskland och Amerika." Ett annat exempel är högerextremisten V. Jabotinsky som sa, 29 år innan Hitler blev tysk förbundskansler, att hur mycket tysk kultur och språk en jude i Tyskland än låter sig genomsyras av förblir hans spirituella kärna alltid judisk, "därför att hans blod, kropp och fysiologiska rastyp är judisk". Gilad menar att den segregerande impulsen är stark även hos judiska marxister, eftersom de är just judiska marxister istället för att bara vara marxister. Progressiva judar har en särskild funktion, som de kanske är ovetande om; att förhindra självhatande judar, till vilka Gilad stolt räknar sig, från att tala ut.

Den tredje kategorin behöver inte flytta till Palestina, därför att personen "lever i Zion" och kan vara till nytta där han/hon bor. Gilad läser ex-Mossad V. Ostrokovsky’s "By way of deception" från 1990 titeln tagen från Mossads officiella motto. Ostrokovsky avslöjade Mossads nätverk av sayanim hjälpare i diasporan. Hjälparna måste vara 100 procent judiska och Ostrovsky refererar till deras hjälp som rassolidarisk. Dessa hör alltså till Gilads tredje kategori, som motsvarar Weizmanns sionism.

Vidare om den tredje kategorin i politiken: "Judisk politisk diskurs är alltid formulerad som en form av negation ... Detta är långt ifrån ett perfekt recept för ett fredligt, etiskt liv, drivet av försoning och harmoni." Att den emanciperade judiska identiteten definieras av negation förklarar varför emanciperade judar så ofta deltar i politiska kampanjer och revolutionära rörelser se SD:s Länk: tedekeroth.se ">Ted Ekeroth. Den neokonservativa politiken som fått fotfäste i väst är genomsyrad av negerande politik klädd i etiska termer. Dess prominenta företrädare för den "judeo-kristna civilisationen" i USA identifieras korrekt av Gilad genom PNAC:s Paul Wolfowitz Wolfowitzdoktrinen och den nya "mörkrets furste" efter Kissinger, förespråkaren för totalt krig Richard Perle, som israeliska proxykrigare.

Flera gånger påpekar Gilad att det inte finns ett "högkvarter" där olika sidor i politiska diskurser koordineras ifrån. "Det finns ingen judisk världskonspiration", utan "Sionismen är så framgångsrik därför att det är ett globalt projekt utan huvud och med många händer." Det mesta försiggår öppet. Den israelisk-amerikanske mediemogulen Saim Saban citeras: "Tre sätt att bli framgångsrik i amerikansk politik är att donera till politiska partier, etablera tankesmedjor, och kontrollera media." Förebilden till judisk lobbyism finner Gilad i bibelns Esthers bok, som man minns under Purim, där politisk intrig räddar judarna från förintelse. Förintelsen är inget som bara hör 1900-talet till utan "utgör en långvarig historisk kontinuitet", något som Gilad påpekar ännu inte har studerats ingående ens av de forskare som studerat förintelsen som religion. Det är kopplat till vad Gilad kallar "Pretraumatiskt Stressyndrom" Pre-TSS, "en grundsats i judisk och israelisk kultur". Man är traumatiserad av någonting som kan eller ska hända, det vill säga motsatsen till Posttraumatiskt Stressyndrom.

När Gilad diskuterar judarnas härkomst bygger han bland annat på Schlomo Sands banbrytande verk "The Invention of the Jewish People", som visar att den tidiga judendomen var missionerande och att den därför bestod av olika etniciteter. Därför är exilen under romarna en myt. Att den historiska berättelsen är mytologisk beror på att det inte skrevs judiska historiska texter mellan det första och det nittonde århundradet, samt att judisk nationalism rekryterade bibeln för sitt projekt.

Det är värt att citera längre stycken av Gilad Atzmons väl formulerade och humoristiska hädelser:

"Det ’judiska folket’ är ett påhittat begrepp, bestående av ett imaginärt förflutet med väldigt lite att backa upp det med, rättsmedicinskt, historiskt eller via text ... Inte heller har mycket hittats i Sinaiöknen för att bevisa historien om det legendariska uttåget ur Egypten – tydligen tågade tre miljoner hebreiska män, kvinnor och barn omkring där i fyrtio år utan att lämna en enda Matzo Ball efter sig ... Om Shlomo Sand är korrekt, så utgör judarna, snarare än en ras, ett kollektiv av många folk som har kidnappats av en nationell rörelse baserad på myter."


Ja, om Sand har rätt då har det konsekvensen att termen antisemitism är fattig på reell innebörd eftersom majoriteten av judar inte är av semitiskt ursprung:

"Med andra ord kan kritik av judisk nationalism, judisk lobbying och judisk makt endast realiseras som en legitim kritik av ideologi, politik och praktik."


Gilad ger sig på en träffsäker kritik av den forskning som existerar om Förintelsen som religion, och han identifierar Professor Yeshayahu Leibowitz, vid Hebrew University som den förste att påpeka att förintelsen har blivit den nya judiska religionen.

"Denna nya religion är konsekvent nog att definiera sina ’antikrister’ förintelseförnekare, och kraftfull nog att förfölja dem genom lagar mot förnekande av Förintelsen och mot hatpropaganda."


Ingen av forskarna inom fältet har ännu gett sig in på studiet av Förintelsen inom en långvarig kontinuitet, för tydligen har Förintelsen varit en del av judisk existens ända sedan bibeln skrevs. En läsning av bibeln avslöjar att den, med dess återkommande bilder av åstundande katastrof, är källan till Pre-TSS och rädslan för förintelser. Detta historiska perspektiv och det faktum Gilad nämner att historiska berättelser inte behöver omges av drakoniska lagar och censur avslöjar upphöjandet av Förintelsen över alla andra historiska händelser som en manifestation av makt och ideologi. Här träder han i minerad terräng, eftersom makt och ideologi bör granskas, och det är olagligt i vissa länder i det här fallet.

Gilad Atzmons bok är solid i både argumentation och källor, bestående av internationellt erkända forskare och historiker, flera av dem israeler. Långt ifrån allt är nytt men Gilad lyckas binda samman annars separerat vetande och har pekat ut nya riktningar för framtida forskning, och inte minst freden, som han hoppas kan komma till stånd genom att "judisk identitetsdiskurs befriar sig från sitt självpåtvingade tyranni". Författarens språk bär inte bördan av snårig akademisk jargong och han har humor. Därför kan den rekommenderas till en bred publik. Kanske ser Gilad Atzmon världen för mycket genom israeliska ögon, så att han missar något viktigt? Diskussionen är filosofisk men också politisk, så de två första identitetskategorierna figurerar inte. Kritiken av "antisionistiska" sionister alienerar kanske en del allierade, men mottagandet är en indikator på att det finns substans i hans slutsatser.

Gilad har i alla fall öppnat upp en välmenande debatt med ett tankedigert verk som är akut med tanke på att det åter trummas för huvudmålet Iran för det neokonservativa ’kriget mot terrorn’. Är inte världen mer värd än att grindvakterna för en stund kan stoppa undan slentrianmässigt använda stämplar, som ekar allt tommare? Det mår vi nog bättre av i slutändan.


Citatöversättningar av skribenten


Om författaren

Författare:
Stefan Danerek

Om artikeln

Publicerad: 21 okt 2011 10:28

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: