Humanitär kris när EU lägger flyktingansvaret på Grekland

Grekland är ett land i stor ekonomisk kris och med svåra problem för invånarna. Till det kommer att Grekland i flera år har varit i händerna på Dublin II – som innebär att en flykting ska söka asyl i det första europeiska land hon eller han kommer till. Dublinförordningen är grym och inhuman mot flyktingarna och mot gränsländerna, och den bör skrivas om.

Avvisningarna till Grekland har visserligen stoppats men runtom i Grekland utspelar sig tragedier och kaos. Flyktingar och andra immigranter lever mer eller mindre helt utanför det grekiska samhället, skyddslösa mot övergrepp.

Några månader före vårens stora demonstrationer och massmötena på Syntagmatorget i Aten pågick två hungerstrejker. Den ena strejken väckte stor massmedial uppmärksamhet. 300 nordafrikanska immigrantarbetare hade kommit från Kreta till Aten och Thessaloniki för att hungerstrejka för arbets- och uppehållstillstånd. Den andra strejken syntes inte i medierna, åtta män och en kvinna från Afghanistan hade sytt ihop sina munnar. Den större strejken pekade på immigrantarbetares urusla och osäkra situation i Grekland samtidigt som jordbruket är helt beroende av dem. Afghanernas strejk var ett uttryck för den katastrofala situationen för asylsökande.

Grekiska tidningar uppskattar att det finns 3-4 miljoner immigranter i Grekland, inklusive de många albaner som arbetsimmigrerade under 90-talet och som i dag är ganska välintegrerade. Den officiella siffran för asylsökande är 45-50 000, men många tror att antalet är mycket större. Okunnigheten är stor om varför främlingarna är där när det inte finns arbeten ens till greker, och offentlig debatt om flyktingar och flyktskäl finns inte. Vad som syns i medierna är när flyktingar och andra immigranter begår brott, och det är en utmärkt grogrund för främlingsfientlighet och huliganism.

Genom den långa lands- och vattengränsen till Turkiet har Grekland alltid varit ett genomfartsland för flyktingar på väg till Europa. De kommer från länder som Iran, Irak och Afghanistan och har inte tänkt stanna i Grekland. Greklands historia de senaste hundra åren har många inslag av greker som har flytt till nationen Grekland, men flyktingar från andra länder har mer passerat. Det kanske delvis förklarar varför i stort sett ingenting är ordnat för dem mer än att de inledningsvis sätts i groteska förvar en period när de upptäcks.

Den irreguljära immigrationen över gränsen Turkiet-Grekland har ökat avsevärt efter Italiens och Spaniens avtal härom året med flera nordafrikanska länder. För 2010 bedömde EU:s gränsbevakningsorganisation Frontex att 90 procent av alla immigranter som upptäcks, kom den vägen. Till det kommer landets ekonomiska kris. Med EU:s hjälp byggs nu Fästning Europa även utmed Greklands norra gräns mot Turkiet.

De flesta måste anlita smugglare, eftersom presumtiva flyktingar sällan får visum. I Aten har det alltid gått att hitta smugglare för färden i Europa. Men på senare år har flyktingarna blivit fast i Grekland. Antingen har de inte kommit vidare för att de inte har pengar, eller så har de skickats tillbaka till Grekland genom Dublin II. Oräkneliga asylsökande har deporterats till Grekland från övriga Europa sedan början av 2000-talet.


Humanitär kris

Rätten att söka asyl finns inskriven i konventionen om de mänskliga rättigheterna. Registrerade flyktingar ska ha rätt till tak över huvudet och vatten, mat och kläder så att de inte svälter och fryser samt skydd för övergrepp.

I Grekland tvingas var och en klara sig bäst hon eller han kan. Det har kanske gått så länge det har funnits arbeten, men med arbetslösheten finns nu inga jobb för flyktingarna. Män, kvinnor och barn sover i övergivna hus eller i parker eller tränger ihop sig i överbefolkade lägenheter. Tiden går, reskassan smälter och det finns inga pengar till smugglare. Fascister har attackerat med knivar, påkar, och hemmagjorda bomber, och bränt ner flyktingars boplatser och immigranters affärer. Polisen – statens redskap – har valt att arrestera immigranter, när de har försvarat sig, men sällan huliganerna. Attackerna har gått i perioder. Under maj-juli nu i år sökte 500 papperslösa vård för skador orsakade av överfall och misshandel, enligt Läkare i Världen och Praxis. Nu senast i september har fascister misshandlat och bränt på flera håll i Aten. Det fascistoida våldet verkar eskalerat och polisen ser genom fingrarna. Polisen har också attackerat och tömt bosättningar. På olika sätt har den grekiska statsmakten valt konfrontation.

De som har sökt asyl kan tvingas vänta i åratal på ett första besked om uppehållstillstånd. Inget land i Europa ger så få flyktingförklaringar med permanenta uppehållstillstånd som Grekland – cirka tio per år. Något fler får tillfälliga uppehållstillstånd, som ska förnyas varje år. Byråkratin fungerar ibland så att tillståndet kommer när det är dags att förnyas igen. Tillfälliga uppehållstillstånd ger inte rätt att resa utanför Grekland. Många väljer att inte söka asyl trots att de behöver papper på att ha rätt att vara där. De flesta vill inte stanna.
Situationen för asylsökande är så katastrofal att ländernas avvisningar till Grekland har stoppats det senaste året, bland annat genom en prejudicerande dom i Europadomstolen i januari 2011. Innan dess hade FN:s flyktingorgan UNHCR kallat situationen i Grekland för en humanitär kris, och de, Amnesty och Europarådets tortyrkommitté hade protesterat flera gånger.


I Aten

De flesta som kommit över gränsen söker sig till Aten. I särskilt västra delen av centrum ser man flyktingar och arbetslösa immigranter överallt. Kyrkor delar ut mat varje dag i flera parker och några NGO har verksamheter för flyktingar och papperslösa, bland annat Läkare i Världen. Men det räcker inte till.

Torget vid metrostationen Victoria är samlingsplats för flyktingar från Afghanistan sedan de överfölls av huliganer och jagades bort från Attiqitorget en kilometer bort. De har inget att göra och söker information om hur de ska lösa sin situation. En bit bort har flera överfall skett.

Flyktingar är inte en homogen grupp, om nu någon skulle tro det. De kommer från olika länder och samhällsklasser, har olika ålder, kön och färdigheter. Vi i det demokratiska och under senare år fredliga Väst – med undantag för forna Jugoslavien – har ibland föreställningen att en flykting alltid har varit fattig och aldrig har upplevt ett modernt samhälles bekvämligheter. Men så är det inte.

68-årige Ali Hussein är en av mycket få med politisk asyl i Grekland. Han kommer från en välbeställd familj i Sudan och är fortfarande en elegant man trots att alla kläder är skänkta. Som politisk aktivist var han fängslad i många år. I Grekland lever han nu ett liv utan inkomster och utan fast bostad trots sitt permanenta uppehållstillstånd.

Bland Ali Husseins vänner finns familjen Stupin, en rysk familj från Uzbekistan. De sökte asyl i Sverige 2001 men skickades tillbaka till Grekland 2003 med sina två barn, det ena förståndshandikappad. Som andra Dublinavvisade till Atens flygplats låstes de omedelbart in 30 dagar i en liten, smutsig cell. I princip hade de sedan kastats ut på gatan om de inte haft tur och fått plats på en flyktingförläggning som just då drevs av Grekiska flyktingrådet, en NGO med bidrag från grekiska staten. Så det som följde på avvisningen var en chock.

För att göra en lång, svår historia kort, så fick familjen till slut arbete, en liten hyresbostad och tillfälligt uppehållstillstånd. Nu lever de med papper på att närhelst Grekiska staten vill kan de slängas ut ur landet. Familjefadern är en duktig snickare och till för ett år sedan, när arbetsgivarens företag gick omkull, har han kunnat försörja familjen. Men sedan har de varit tvungna att hanka sig fram på tillfälliga jobb och emellanåt levt i sömnlös oro för framtiden. Utan Dublin hade familjen förmodligen fått stanna i Sverige. Familjen är en av flera Dublin II-avvisade som jag träffade i Aten i våras. Alla hade motsvarande skräckartade erfarenheter av att tvingas tillbaka till Grekland.


Grekers röster om situationen

Människor blir flyktingar av olika skäl. De flyr från krig, från politiskt och etniskt förtryck, för att en släkting har varit politiskt verksam, från diskriminering och så vidare. De flesta tar sig inte alls till Europa – bara en halv procent – utan blir flyktingar i hemlandet eller i grannländer.

Bland greker, som är något insatta i varför flyktingarna är där, kan man höra följande helt rimliga kommentarer och önskemål: Grekland kan inte rå för sin roll som transitland och sin placering vid EU:s yttre gräns. Flyktingkatastrofen i Grekland är en angelägenhet för EU, inte bara Grekland. EU kan inte bara stjälpa över situationen på Grekland. Hur kunde Grekland ens gå med på Dublinförordningen? Europas länder borde öppna migrationskontor i Grekland där de som vill vidare till andra länder kan söka asyl, och sedan få hjälp att komma till det landet, så att asylprocessen förs där!

Hela Europa har en sjunkande befolkningsutveckling och en åldrande befolkning, och står inför kritiska lägen i framtiden när den arbetande befolkningen är för liten. Europa behöver immigranterna, antingen dessa kommer som asylsökande flyktingar eller för att arbeta.

Men det har blivit allt svårare att få stanna, om man inte har ”tur” och kommer från ett just då ”rätt” land och vid rätt tidpunkt. Ribban höjs hela tiden. Det har också blivit allt farligare att ta sig in i Europa. De senaste tjugo åren bedöms nästan 15 000 har dött på vägen hit. Till detta kommer Dublin II, som flyttar över ansvaret för många flyktingar på några få länder, i synnerhet Grekland.


Författaren är etnolog och har i sina två senaste böcker skrivit om svårt utsatta människor: "Mellan ilska och hopp – om hemlöshet, droger och kvinnor" 2003 och "Vinna eller försvinna – om flykt, asyl och hjälpare" 2009. Artikeln ingår i ett pågående arbete om Aten sett ur flyktingars perspektiv.

Av Annette Rosengren 20 sep 2011 10:55