De ensamma äldre

"Tänkt om de någon gång kunde sätta sig ner en stund och prata lite. Så mycket lättare det hade varit."

Eller:

"Jag känner mig så ensam, men vet att jag borde skämmas för jag har det ju så bra."

När jag under min arbetsdag gör hembesök träffar jag alldeles för ofta på kommentarer som dessa. Den stora Ensamheten som råder mitt ibland oss, och som ingen kan råda bot på. Vi blir äldre och äldre och tiden hos de som ska ta hand om oss blir mindre och mindre. De rusar in, kanske redan försenade i sitt dagliga schema och ser till att Agda eller Gösta tar sina mediciner. De hjälper dem med det de fått bistånd på, men det är också allt. Sällan finns tid för kvalitet och när Agda en dag vägrar ta sina mediciner då ringer undersköterskorna till mig.

Vi sitter mitt emot varandra, jag lutar mig fram och tar Agdas hand och frågar om något har hänt. Jag låter henne bestämma takten, för jag kan tänka mig att det inte är lätt att hänga med i samhällets uppskruvade tempo när det mesta numera går i slowmotion. Det har gått inflation i tiden, och det som förr fanns i massor är nu en bristvara. Förr fanns det en tid att ta en kopp kaffe med de äldre, men nu är allt uppdelat i betalningsnivåer och olika bistånd. Jag har ofta fått höra att en eller annan vårdtagare har bett om hjälp på ett eller annat sätt men det har inte omvårdnadspersonalen hjälpt dem med för de har inget bistånd på det. Allt tajmas via en klocka där man registrerar när man kommer och när man går. Hur ska man kunna ge kvalitet när allt är tidsbaserat?

Jag har ingen klocka som registrerar när jag kommer eller när jag går, så jag kan lugnt förfoga över tiden så som jag vill. Jag kan ge extra där jag tycker det behövs och kanske lova att stanna lite längre hos någon annan dagen efter. Jag tror inget ont om undersköterskorna som arbetar med patienterna i det dagliga livet, de är pressade och hade behövt fler medarbetare, men det är inte lätt när kommunerna ska ta hand om allt sjukare människor som lotsas ut alldeles för fort från sjukhuset till sina egna hem. Rehab och korttidsplatser är en bristvara, och ofta blir det så att man skickar in patienten till akuten även om de mest skulle haft användning för en korttidsplats. En evig rundgång som i slutändan såklart drabbar tredje part, vilket är patienten.

Många gånger är den stora Ensamheten boven i dramat, och den yttrar sig på så olika sätt. Min patient Agda tyckte att hon borde vara friskare med tanke på alla de tabletter hon åt, fastän hon var 94 år gammal. En äldre dam med pliriga, glada ögon där kroppen börjar säga ifrån med värk och förslitningar. Så varför skulle hon ta sina tabletter om hon ändå inte mådde tipp topp? Jag fick henne att förstå vikten av att ta sin hjärtmedicin, men poängterade också att det var hennes eget val. Jag lovade henne att ta kontakt med läkare och också komma förbi dagen efter, vilket jag gjorde. Innan jag gick gav jag henne en kram.
"Det är inte ofta man får en kram numera", sa hon med ett glatt ansikte.

Jag gick nerför trapporna och ut i den friska sensommarvinden. Tog upp min fusklapp och styrde stegen mot nästa ensamma dam.

Av Birgitta Stiefler 16 aug 2011 19:33