Världens bästa Prince!

Innan Prince började spela stod det på skärmarna att inga kameror är tillåtna under konserten och att man skulle "respektera detta". Jag höjde på ögonbrynen, skakade på huvudet och tänkte för mig själv att det var ofräscht men verkligen inte ovanligt.

Så plötsligt stod han där, den lille Princen och drog igång "1999". Jag gungade lite i takt, men såg inte så mycket då hela Way out West verkade vara där, det vill säga runt 16 000 pers. När Prince sedan flummade ut i ett långt gitarrsolo i låt nummer tre tröttnade jag och kollade på Empire of the Sun istället. Jag har så svårt för artister som jammar ut och kör på känsla, det blir så satans flummigt och introvert. Under tiden som jag kollade på Empire of the Sun får jag rapporter om att Prince gör någon slags monsterlång version av "Purple Rain", den måste ha pågått i en kvart, minst. Men det är efter konserten med Empire of the Sun som allt händer. Plötsligt står Prince och tjuter ut "Nothing Compares 2 U" och det är inledningen på något av det bästa jag sett. Det är magiskt, overkligt och vansinnigt.

"Ive got to many hits!" skriker han. Jo tack. När vakterna plötsligt plockar upp folk som får komma upp och dansa på scenen under "If I was your girlfriend" står jag bara och gapar och när Kanye West dyker upp på samma låt, spontanrappar något och går av är det så häftigt att jag nästan blir religiös. Prince uppmanar alla att röra sig mot utgången, det där envisa ryktet om att Prince skulle dyka upp på en klubb i natt kanske gjorde att folk blev otåliga och stack iväg. Men det var inte slut där. Då drar han igång "Kiss" och det är funky music, party och dans ett tag till. "Sweeeeden, I wanna play all night!" skriker han. Och det gjorde han nästan. Trots att jag missade 45 min av konserten så är det ändå ett fullkomligt magiskt och häftigt ögonblick. Hatten av för Prince.

I övrigt bjöd Way out West på fint väder, grymma Hives kan inte bestämma mig om de åldrats med värdighet eller om låtarna börjar kännas mossiga och en Robyn som såklart levererade men som har blivit lite som en maskin. Inget är spontant och när mellansnacket går ut på att skrika "Göteboooooorg!" fyra gånger så blir jag lite ledsen. Kanske kunde hon ha ansträngt sig lite mer när hon gör en av få spelningar i Sverige? Jag passade även på att kolla in Santigold också. Det var som M.I.A – fast bra.

Av AnnaSofia Pehrson 15 aug 2011 10:15