När jag köpte Saab

Närmare bestämt en vit Saab 95 av -75 års modell med 8 000 mil på mätaren. Tolv tusen i cash, privat. Ni som har det minsta fordonsintresse känner säkert till Saabs enda 7-sitsiga bil någonsin med de två bakersta sätena vända med utsikt genom bakrutan efter insteg genom bakdörren.

OBS! Texten fortsätter under klippet



Makan hatade den och kallade den "Fiskbilen" men jag såg den vara en fullgod vinterbil och efterträdare till Alfettan, som trots sin sviktande hälsa inbringade många flera tusenlappar än vad som krävdes för att bli Saab-ägare. Dess frihjul gjorde kopplingspedalen i stort sett överflödig och den skönt mullrande tyska V4:an på 69 hk gjorde sitt jobb utmärkt för bekväm framfart i tidens storstadstrafik.

Denna vita "herrgårdsvagn" hade enligt mig endast en irriterande egenhet: Efter vinterns slask och surväder trängde förra ägarens logotype, "Rank Xerox" i svarta feta bokstäver som en grå skugga upp genom de vita dörrarnas lack. Eftersom jag alltid jobbat med reklam, annonser och logotyper kände jag för en reklamfri hemmiljö. Jag lyckades två gånger befria fordonet från dess reklambudskap med lite finkornig handrubbing. Men logotypen kröp fram genom den vita lacken varje vår.

Denna bilmodell hade inte plats i underredet för de vanliga, stryktåliga, enkla stötdämpare som var vanliga under denna tid. Man hade av utrymmesskäl konstruerar en liten låda med två länkarmar, ungefär som dörrstängarna som sågs monterade på varje ytterdörr i förra halvseklet. Innan jag förstod att byta ut dessa hade familjen många glada stunder. Om man de glada barnen satte bilen i gungning genom att hoppa i baksätet vid guppet i Sörentorp så gungade fordonet som nån sorts tivoliattraktion ända fram till Haga Norra. Till barnens förtjusning och föräldrarnas frustration.

Denna gungande asfaltsskyttel tog oss till Nordjyllands fantastiska sandstränder i juli 1980. Lökken och Blokhus är platser där familjen alltid hamnade då för tiden och mer sporadiskt numera. På klittkanten vid havet i Blokhus ligger ett hotell i östtysk betongarkitektur dit den fina vita sanden ännu inte hade yrt in. Väskorna in på rummet och två vuxna och fyra halvvuxna barn rasade badsugna ut ur Saaben nere på stranden. Familjebuss? Äsch, det finns ju Saab 95... Med plats för sju.

Alla körde ner på stranden i tusental och parkerade nära vattnet och umgicks med andra badande från hela Europa. Julisolen brände och damernas topplösa badmode gjorde utsikten i alla väderstreck synnerligen intressant. Och glass- och pilsnerförsäljarnas pinglande fordon pilade fram och åter på stranden. Här blåser nästan alltid så drakseglare i alla åldrar och även drakflygare förekom i mängder. Kustbevakningens små Cessnor surrade över oss på låg höjd. Jag tror nog de egentligen spanade på fruntimmer.

Efter denna härliga julivecka, i tacksamt minne bevarad, gungade Saaben fullsmockad med onödiga saker och nödiga barn mot Fredrikshavn och Göteborgsfärjan. God mat och billig taxfree var ett äventyr i sig. Mindre skojigt var kanske den nattliga hemfärden mot Stockholm med ögonlocken uppriggade med tändstickor. Vi tog vägen över Trollhättan där såväl Saaben som hustrun var tillverkade. Efter ett antal mödosamma körtimmar lämnades barnen till respektive föräldrar och Saaben fick pusta ut i sitt garage efter väl utfört värv.

Sedan dess har jag ägt ytterligare två Saabar, en hysteriskt gul tvådörrars 99:a och en blå fyrdörrars dito. Men det får bli en annan historia.

I dessa dagar, då fabriken fått nya möjligheter att komma på fötter, funderar familjen på att köpa Saab. En 9-3 kombi 1,8. Men vi väntar nog tills bandet rullar igång. Made in Trollhättan, by Trolls – enligt ett klistermärke från 80-talet.

Av Lennart Lundwall 05 maj 2011 10:45