Ska kineserna följa arabernas exempel?

Upproret i Tunisien sprider sig som en löpeld över arabvärlden efter att grönsakshandlaren Mohamed Bouazizi i den lilla tunisiska staden Sidi Bouzid den 17 december satte eld på sig själv i protest mot att polisen beslagtog hans vagn. Den 5 janurari avled Bouazizi av sina skador och en vecka senare, den 13 januari, efter våldsamma demonstrationer, lämnade president Ben Ali makten och flydde landet.

Ytterligare en månad senare, den 11 februari tvingas Egyptens president Hosni Mubarak göra samma sak och nu startas nya demonstrationer, inspirerade av Tunisien och Egypten, i Algeriet, Libyen, Bahrain och Irak.

Jag frågade professor Claes Alvstam vid Göteborgs Universitet om han tror att demokratiupproren ska nå Kina.

"Ja, det är ju rätt naturligt att man från kinesiskt perspektiv är orolig över att den stabilitet som funnits på ytan, inte minst Egypten, visat sig vara så bräcklig. Med tanke på de just nu starkt ökande kinesiska direktinvesteringarna i afrikanska länder, finns givetvis en oro för att folkliga rörelser skall spridas till hela kontinenten. Det finns ju nästan ingen demokratisk stat i hela Afrika. Jag tror nog dock inte att man i Kina är i första hand rädd för vad som kan hända det egna landet i alla fall på kort sikt utan alltså fastmer ser sina strategiska intressen i Afrika bli mer riskabla."

Men professor Alvstam hänvisade vidare till Johan Lagerkvist, doktor i kinesiska och forskare vid Utrikespolitiska Institutet. Jag ställer frågan till honom och han svarar:

"Jag gjorde för någon vecka sedan ett inlägg på min blogg om de socio-strukturella likheterna mellan Egypten och Kina. Men det finns självklart stora skillnader också. Och det är framför allt kombinationen av den exempellösa kinesiska välståndsökningen och mediecensuren/ propagandan som gör att kineserna inte kommer att resa sig som egyptierna på kort eller medellång sikt. Det är ett litet fåtal av Kinas intellektuella och dissidenterna som inspireras."

Av Carl Olof Schlyter 18 feb 2011 10:06