Rättsosäkert datalagringsdirektiv godkänt

Det står i Europakonventionens 6:e artikel punkt 2 att; "Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts." Detta är den så kallade oskuldspresumtionen, alltså en i konventionen fastslagen rätt att som medborgare betraktas som oskyldig och detta till och med vid en konkret misstanke om brott.

Konventionen är sedan 1995 också svensk lag med en alldeles särskild tyngd eftersom det också i regeringsformens 2:a kapitel, 23 §, finns inskrivet att det inte får stiftas lag som strider mot konventionen.

Den lagrådsremiss som nu är aktuell behandlar en proposition som tar avstamp i något som måste sägas vara det omvända i förhållande till konventionstexten ovan. Förslaget säger att eftersom vi alla är presumtiva brottslingar så ska all vår elektroniska kommunikation lagras i sex månader i händelse vi kommer att bryta mot lagen. Här har man alltså istället en presumtion som säger att vi är, om inte direkt skyldiga, så åtminstone potentiellt skyldiga. I vilket fall uppfylls inte, enligt min uppfattning, det krav som ställs enligt artikel 6.2 och propositionen kan redan av det skälet inte godkännas.

Artikel 8 i konventionen talar om rätt till skydd för privat- och familjeliv och lyder i sin helhet så här:

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Europakonventionen godkänner under vissa förutsättningar vissa inskränkningar i rätten till privatliv och det kan ju synas vara rätt klart i vilka sammanhang man kan tänka sig det. Så är det också, det vill säga att sammanhangen är tämligen klara – men sen så blir det besvärligare.

Europadomstolen, som är den instans som avgör frågor om brott mot konventionen, har i den praxis som etablerats vid olika domar kring artikel 8 mycket tydligt fastslagit att om några inskränkningar ska tillåtas så måste det först visas att det finns ett oavvisligt samhällsintresse. När det är visat, måste de åtgärder som då vidtas mot enskilda stå i proportion till den skada den enskilde drabbas av.

Lagen ska även vara preciserad och avgränsad och får alltså inte vara generell och svepande. Enligt min uppfattning så är den svenska lagen just det sistnämnda; generell och svepande, såtillvida att den ger de rättsvårdande myndigheterna rätt att ta del av den lagrade information som är definitionsmässigt kränkande enligt artikel 8, för alla typer av brott från förtal till kärnvapensprängningar.

Inte heller har jag i texten återfunnit de garantier för att den enskilde, i händelse han oskyldigt lider skada av lagens tillämpning, har tillgång till och möjlighet att på det sätt som sägs i konventionens artikel 13 använda ett effektivt rättsmedel i en process mot den skadevållande staten.

Men, kanske någon säger, om vi fortsatt ska ha verktyg som fungerar för att lösa allvarliga brott, måste vi inte då ha direktivet? Nyckelordet i sammanhanget är "fungerar" och de erfarenheter som gjorts i länder där direktivet finns infört sedan några år visar på intet sätt att direktivet bidragit till att lösa fler allvarliga brott. I vissa fall, som till exempel gällande internetbrott, så har man efter direktivets införande faktiskt löst färre fall.

För att kunna ge direktivet stöd av fakta har EU-kommissionen begärt in uppgifter från samtliga EU-länder och resultatet skulle ha redovisats nu i höst. Då det inte inkommit några fakta till stöd för att direktivet skulle vara ens i närheten av att göra den nytta som man påstod vid dess införande, har redovisningen skjutits fram till i vår.

Även denna avsaknad av konkreta och påtagliga resultat och förbättringar i brottsbekämpningsarbetet innebär ur konventionssynpunkt att man än starkare kan ifrågasätta om integritetsintrånget och skadan som direktivet innebär står i proportion till den nytta som hittills alltså varit noll!?

Det finns ur konventionsperspektivet mycket att ifrågasätta med lagen och jag är förvånad över att vi ständigt ska behöva ha denna diskussion i ett land som på många områden påstår sig vara ett föredöme då det handlar om demokratifrågor.

Personligen anser jag att Europakonventionens skrivningar om de mänskliga rättigheterna utgör bottenfundamentet och utifrån detta ska man alltså sträva efter att komma så långt som möjligt från den miniminivå konventionen garanterar i positiv riktning. Om man i lagstiftningsarbetet skulle se på konventionen på det sättet istället för att se den som något man måste ta hänsyn till och nå upp till, så skulle mycket se annorlunda ut. Varför ska Sverige nöja sig med att uppnå det som borde vara en lägsta nivå?

Den nya lagen, får vi heller inte glömma, är en i en lång rad av liknande lagar inom huvudområdet brottsbekämpning, övervakning, kontroll och annat som hör samman med rädslan för terrorism. Vilken effekt alla dessa lagar ger samlat har man aldrig utrett. Detta problem är idag så stort att till exempel Datainspektionen sagt:

"Vad alla dessa förändrade regler kommer att innebära för skyddet för den personliga integriteten är mycket svårt att bedöma."
"Vi anser att statsmakterna måste ta ett helhetsgrepp och alltså bedöma de sammantagna konsekvenserna för integriteten av de olika förslagen"

Även lagrådet har tidigare uttryckt samma inställning.

"Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder."

Dessa båda uttalanden kom redan år 2008. Sedan dess har lagarna blivit betydligt fler men ingen konsekvensbedömning har gjorts av detta. När till och med landets yppersta elit bland jurister börjar få svårt att ha en samlad bild, vet då våra riksdagsledamöter egentligen vad det är de röstar om och vilka konsekvenser deras beslut kan få?

Sammantaget så leder detta till ytterligare en konventionsfundering. Europadomstolen har också utifrån praxis slagit fast att lag måste vara förutsebar på olika sätt. Man måste fråga sig hur förutsebar den är för dig och mig när den inte längre är det för lagrådet?

Det var på det stora hela mina konventionsgrundade invändningar mot lagen. Men det finns ytterligare invändningar att göra.

Första invändningen gäller att regeringen väljer att gå längre än vad direktivet kräver genom att trafikuppgifter sparas även när den som blir uppringd inte svarar. Regeringen vill dessutom lagra uppgifter om var de inblandade befinner sig när kommunikationen avslutas. Det går stick i stäv mot vad EU-kommissionens expertgrupp bestämde då de i somras ställde krav på att medlemsländerna inte ska få lagra något annat än det som uttryckligen anges i direktivet.

Ämnesglidning är en annan invändning. Massor av erfarenhet visar att vi tillskapar något för ett ändamål och ett syfte, men att detta, sett över tid, förändras på ett sätt som alls inte var tänkt från början. Att det blir riskfyllt med lagrade personuppgifter om en sådan ämnesglidning sker förstår var och en. De skrivningar som finns i proppen innebär även att stora delar av den kommande tillämpningen kommer att ske genom förordning, vilket naturligtvis ökar risken för ämnesglidning som vi ser i stort sett i varje område där sådan är möjlig.

Ekonomifrågan kommer att innebära brister i säkerheten och då främst hos de mindre operatörerna. Alla register läcker, så frågan är inte om det kommer att läcka utan när.

Utredningar visar också ett förändrat beteende bland vanligt folk vad gäller nyttjandet av kommunikationstjänster på exakt det sätt som kritiker har varnat för. Man undviker kanske nödvändiga samtal med rehabkliniker, advokater, tidningsredaktioner vad hände med meddelarskyddet?, präster etcetera, helt enkelt för att man inte vill ha sådant registrerat.

Till slut några rader om den stora lögnen. Den lögn som ska göra att vi stillatigande accepterar även detta. Den lögn som om och om igen upprepas för oss för att den ska fästa i våra medvetanden och bli sann. Lögnen som säger att direktivet införs för att möta den grova organiserade brottsligheten och för att förhindra allvarliga brott.

Samtidigt som man påstår detta kommer man i en annan utredning med ett lagförslag om att utöka omfattningen av vad polisen kan få tillgång till för uppgifter när det gäller även bötesbrott. Det skulle vara mycket spännande att höra vilken allvarlig brottslighet det är som är belagd med bötesstraff?

Att vi kan vara säkra på att den här lagen kommer att användas till annat än vad man säger just nu låter jag utvecklingen i Frankrike och Storbritannien visa, eftersom det i dessa båda länder lämnats ut mångfalt fler uppgifter än vad respektive lands grova brottslighet är ens i närheten av att kunna rättfärdiga.

Med de invändningar jag gjort så tycker jag att man kan se tydligt att den här lagen inte är rättssäker. Det finns i grunden bara två lägen för en lag. Antingen är den rättssäker eller så är den det inte. Finns det frågetecken kring rättssäkerheten så innebär detta med automatik att den inte är rättssäker.

Av Michael Gajditza 23 nov 2010 13:58